Det finns alltid ett stråk av njutning i plågan. Det kan vara lättare att förlika sig med nederlaget än med framgången. Det är alltid mer riskabelt att odla en seger och vinnarmentalitet. Lättare då att sjunka neråt, genom lager av förlust o till sist ta mark med ett halsdarrigt leende. Kanske man är van som en Röd-Vit supporter genom åren. Vad vet jag?
Jag har alltid haft lättare att älska en förlorare i trasiga kläder med ett gott hjärta än en lismande vinnartyp i kostym med bara en förstenad kolbit mellan revbenen.
Landet Framgång är inget land det går att stanna i. Vad ska man egentligen där att göra? Vad är det som lockar så? Jag vet inte. Såg ni vad avmätta FBK anhängarna var i sin 79: e SM final? Vilken glädje o eufori. Not.
Revansch pratar Håkan Hellström mycket om. Det är rätt. Det är modigt sagt. Mycket av det vi gör i våra liv gör vi för att visa alla dårar hur fel de hade o när vi sen visat dom det, infinner sig den stora tomheten. Vi står förvirrade med blicken mot horisonten. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra sen. Hur går man vidare från framgången?
Man kan göra som Thåström gjorde i början av 90-talet. Resa till Amsterdam och bilda ett stökigt industriband med ständig rundgång på gitarrerna. Man kan bryta helt med sitt hemtrevliga gamla jag och bli en annan.
Men jag känner ändå (ibland) innerst inne att det är likadant med Timrå IK. Det kan vara enklare att älska förlusten än segern. För när man börjar vinna kommer nya supportrar till arenan. Det är som att se sitt favoritband blir störst i världen, U2-stora, och stå vid bardiskarna och muttra att de sålt sig, att de var bättre när bara du och dina nördiga vänner lyssnade på dem.
Jag känner en del hardcore Leksand-fans och ibland känns det som om dem är gladare nu, när laget verkar missa återtåget till ES, än de var när de vann SM-guld. Det är en annan, lugnare kärlek på något sätt.
Man lär sig mer av nederlag och förlust än man gör av segrar. Man blir ödmjuk av motgångar. Om man lyckas ta sig igenom dem, vill säga! Att vara supporter handlar, liksom livet för övrigt, om vardagarna, om igensnöade vägar till bortamatcher mot Luleå eller blöta regniga vägar till Karlstad, om solkiga nederlag borta mot Modo. Jag älskar Timrå med exakt samma perfektion när de ligger nästsist som om dom skulle leda ES. Fast det sistnämnda kanske är roligare.
Se på AIK o Luleå tex som har spelat otroligt bra med små resurser, bägge spelade SM-semi. AIK som nykomling dessutom. Sånt ger hopp. Det berättar för oss att inte ens pengarna är ett facit till den moderna Hockeyn. Vi kan aldrig sitta och med hjälp av prislappen på spelartruppen lista ut vilket lag som ska vinna en match, en serie, ett SM. Det är inte bara de enskilda spelarna som spelar roll. Det handlar också om revansch, lagbygge, tränare, staden, omgivningar, historien och drömmarna.
Grejen är alltså att inte fastna i det som står still. Botten är ingen farlig plats att vara på om man har blicken riktad uppåt och ut, om man har hjärtat öppet. Botten är dessutom en väldigt solidarisk plats, den är lika för alla, den är en mötesplats för alla oss med vemodet som handklovar runt vardagen.
Hockeylag som tvingas lära sig ödmjukhet blir alltid bättre av det. En människa som tvingas ut ur sig själv, ner på botten, och sedan långsamt arbetar sig uppåt och tillbaka, förvandlas för alltid till en bättre människa.
Det ger hopp inför säsongen som kommer för Timrå IK.
· 
Det är alltid mer riskabelt att odla en seger och vinnarmentalitet.
Lättare då att sjunka neråt, genom lager av förlust o till sist ta mark med ett halsdarrigt leende.
Kanske man är van som en Röd-Vit supporter genom åren. Vad vet jag?
Jag har alltid haft lättare att älska en förlorare i trasiga kläder med ett gott hjärta än en lismande vinnartyp i kostym med bara en förstenad kolbit mellan revbenen.
Landet Framgång är inget land det går att stanna i. Vad ska man egentligen där att göra?
Vad är det som lockar så?
Jag vet inte. Såg ni vad avmätta FBK anhängarna var i sin 79: e SM final?
Vilken glädje o eufori. Not.
Revansch pratar Håkan Hellström mycket om. Det är rätt. Det är modigt sagt.
Mycket av det vi gör i våra liv gör vi för att visa alla dårar hur fel de hade o när vi sen visat dom det, infinner sig den stora tomheten.
Vi står förvirrade med blicken mot horisonten. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra sen.
Hur går man vidare från framgången?
Man kan göra som Thåström gjorde i början av 90-talet.
Resa till Amsterdam och bilda ett stökigt industriband med ständig rundgång på gitarrerna. Man kan bryta helt med sitt hemtrevliga gamla jag och bli en annan.
Men jag känner ändå (ibland) innerst inne att det är likadant med Timrå IK.
Det kan vara enklare att älska förlusten än segern. För när man börjar vinna kommer nya supportrar till arenan.
Det är som att se sitt favoritband blir störst i världen, U2-stora, och stå vid bardiskarna och muttra att de sålt sig, att de var bättre när bara du och dina nördiga vänner lyssnade på dem.
Jag känner en del hardcore Leksand-fans och ibland känns det som om dem är gladare nu, när laget verkar missa återtåget till ES, än de var när de vann SM-guld.
Det är en annan, lugnare kärlek på något sätt.
Man lär sig mer av nederlag och förlust än man gör av segrar. Man blir ödmjuk av motgångar. Om man lyckas ta sig igenom dem, vill säga!
Att vara supporter handlar, liksom livet för övrigt, om vardagarna, om igensnöade vägar till bortamatcher mot Luleå eller blöta regniga vägar till Karlstad, om solkiga nederlag borta mot Modo.
Jag älskar Timrå med exakt samma perfektion när de ligger nästsist som om dom skulle leda ES. Fast det sistnämnda kanske är roligare.
Se på AIK o Luleå tex som har spelat otroligt bra med små resurser, bägge spelade SM-semi. AIK som nykomling dessutom. Sånt ger hopp.
Det berättar för oss att inte ens pengarna är ett facit till den moderna Hockeyn.
Vi kan aldrig sitta och med hjälp av prislappen på spelartruppen lista ut vilket lag som ska vinna en match, en serie, ett SM.
Det är inte bara de enskilda spelarna som spelar roll. Det handlar också om revansch, lagbygge, tränare, staden, omgivningar, historien och drömmarna.
Grejen är alltså att inte fastna i det som står still.
Botten är ingen farlig plats att vara på om man har blicken riktad uppåt och ut, om man har hjärtat öppet.
Botten är dessutom en väldigt solidarisk plats, den är lika för alla, den är en mötesplats för alla oss med vemodet som handklovar runt vardagen.
Hockeylag som tvingas lära sig ödmjukhet blir alltid bättre av det.
En människa som tvingas ut ur sig själv, ner på botten, och sedan långsamt arbetar sig uppåt och tillbaka, förvandlas för alltid till en bättre människa.
Det ger hopp inför säsongen som kommer för Timrå IK.