Vi levde och lekte 18 år på den svenska ishockeyns bakgård. Vi tog oss därifrån av en anledning. Timrå IK (spelare/ledare/supportrar) hade en Dröm. Drömmen om Elitserien, och till slut blev den sann.
Sundsvall Hockey var före oss ett tag, men dom hade inte Drömmen och därför är dom inget.
Idag ser det annorlunda ut. Nu är vi där, och med åren har vi alla blivit bekväma. Vi tar att TIK ska vara i Elitserien lite för givet, och vi vill se en gladhockey fylld av klappklapp i anfallszon utförd av flashiga värvade namn.
Nu handlar Drömmen om guld. För mig spelar det ingen roll om det är en Hagos eller Hahl på isen. Det viktiga är att de fem på isen, och övriga i båset, delar och känner de 6000 (nåja) på läktarens Dröm och kämpar och offrar sig i varje byte för den Drömmen. Då kommer vi klara oss. Mest troligt aldrig hela vägen, men Drömmen kommer att leva i varje september och vägen kommer kännas äkta och verka förbrödrande.
Vi vill alla TIKs bästa och har rätten att tycka. Men så länge vi på sidan sitter med armarna i kors och muttrar över dåliga värvningar så bidrar vi inte speciellt positivt. Gnäll nu i sommartid, men till hösten: då jävlar är vi tillbaka på läktaren med Drömmen och tillsammans med laget försöka uppnå ett andra vårt eget Miracle on Ice. Det är vad vi på sidan måste förmedla till laget. Vi tror, tillsammans vi gör.
In the name of Zetterberg, Erixon, and the holy Lander.
· 
Jag tycker det är synd att Linkan är kvar efter alla misslyckade värvningar.