Dunc: Du pratar om den genuina Timrå känslan. Att omfamna den moderna hockeyn är som att omfamna ett lik. Allt det jag älskar med hockey verkar höra stenåldern till. Ståplats, träläktare, tifo och fans. Nu handlar nästan allt om pengar. Det finns inte mycket som svider värre än när en spelare i favoritlaget sviker klubbmärket o uppträder som en idiot både på o utanför isen. När Hirso (en fantastisk spelare i sina bästa stunder) väljer att vanhedra klubben genom att "kasta" tröjan genom att lämna laget, sviker han alla som lever för och älskar Timrå.
Han sviker alla oss som inte kan leva en enda dag utan att ägna ohälsosamt mycket tid åt att tänka på Timrå. Han sviker allt av värde. Han hade lika gärna kunnat ta o pissa i domkyrkan.
Det här är bara en av tusentals labyrinter. Spelarna är legoknektar. I varje lag finns en, på sin höjd två, spelare som bryr sig om historien, traditionen och som vet vad det betyder att vara fans till ett lag. Det är i det här dystra skenet man bör se supportrars protester runt om i landet. Vi känner oss förfördelade. Många känner en förtvivlan över att snuskigt välbetalda spelare kan skämma ut sig själva och klubben, att styrelse, kostymer och ägare bara dribblar med pengar o där många (inte alla) inte har en enda nervtråd kopplad till klubben. Vi Fans är alltid fotfolket o fotfolket har sällan fina mediala plattformar för sin vrede. Fans har bara gatorna och arenorna. Det är där slaget står.
Jag försvarar inte allt som görs i klubbars namn men jag tror samtidigt att vill vi på allvar komma till bukt med hot och våld runt matcher och arenor, så måste vi erbjuda fansen delaktighet. Timrå må vara ett halvbra lag i ES, men det är VÅRAT halvbra lag! Fattar ni? Vi lever för de där färgerna, för matcherna.
Skulle Timrå IK nån gång vinna ett SM-guld så kommer vi att få se vuxna män gråta. Jag ser deras söner o döttrar gråta med dom. I hela sitt liv har dom (VI) väntat. Den segern är inte bara Sponsorernas seger. Den är inte ens tränarens eller nån spelares seger. Det är enbart fansens seger. Det är VI som väntat, sen Timrå IK blev Timrå IK, på att få se vårt favoritlag lyfta en buckla mot himlen.
Vi fans är värda våra klubbars respekt. Men vi måste också visa klubben respekt och sluta hota tränare, sluta dricka oss till apstadiet, sluta slåss och sluta kasta saker mot domare och funktionärer. Man får respekt genom att ge.
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
Att omfamna den moderna hockeyn är som att omfamna ett lik.
Allt det jag älskar med hockey verkar höra stenåldern till.
Ståplats, träläktare, tifo och fans.
Nu handlar nästan allt om pengar.
Det finns inte mycket som svider värre än när en spelare i favoritlaget sviker klubbmärket o uppträder som en idiot både på o utanför isen. När Hirso (en fantastisk spelare i sina bästa stunder) väljer att vanhedra klubben genom att "kasta" tröjan genom att lämna laget, sviker han alla som lever för och älskar Timrå.
Han sviker alla oss som inte kan leva en enda dag utan att ägna ohälsosamt mycket tid åt att tänka på Timrå.
Han sviker allt av värde.
Han hade lika gärna kunnat ta o pissa i domkyrkan.
Det här är bara en av tusentals labyrinter. Spelarna är legoknektar.
I varje lag finns en, på sin höjd två, spelare som bryr sig om historien, traditionen och som vet vad det betyder att vara fans till ett lag.
Det är i det här dystra skenet man bör se supportrars protester runt om i landet.
Vi känner oss förfördelade.
Många känner en förtvivlan över att snuskigt välbetalda spelare kan skämma ut sig själva och klubben, att styrelse, kostymer och ägare bara dribblar med pengar o där många (inte alla) inte har en enda nervtråd kopplad till klubben.
Vi Fans är alltid fotfolket o fotfolket har sällan fina mediala plattformar för sin vrede.
Fans har bara gatorna och arenorna. Det är där slaget står.
Jag försvarar inte allt som görs i klubbars namn men jag tror samtidigt att vill vi på allvar komma till bukt med hot och våld runt matcher och arenor, så måste vi erbjuda fansen delaktighet.
Timrå må vara ett halvbra lag i ES, men det är VÅRAT halvbra lag!
Fattar ni? Vi lever för de där färgerna, för matcherna.
Skulle Timrå IK nån gång vinna ett SM-guld så kommer vi att få se vuxna män gråta.
Jag ser deras söner o döttrar gråta med dom. I hela sitt liv har dom (VI) väntat.
Den segern är inte bara Sponsorernas seger. Den är inte ens tränarens eller nån spelares seger.
Det är enbart fansens seger.
Det är VI som väntat, sen Timrå IK blev Timrå IK, på att få se vårt favoritlag lyfta en buckla mot himlen.
Vi fans är värda våra klubbars respekt. Men vi måste också visa klubben respekt och sluta hota tränare, sluta dricka oss till apstadiet, sluta slåss och sluta kasta saker mot domare och funktionärer.
Man får respekt genom att ge.