Janken: Det var inga spektakulära åsikter direkt. :) Jag håller med dig men min syn på det hela är nog oxå att Jag vill bli förälskad, förförd, darrig, genomsvett, förfärad av Timrås matcher.
Jag vill vara både varm och kall. Både tömd och proppfull. Ingenting slår den känslan. Det finns inget morfin som slår den glädjevågen. Ingen eld är lika vacker som den blodröda kärlek som strömmar från världens vackraste lag. Flaggorna, sångerna, värmen, stoltheten. Timrå hockey när den är som allra bäst. Febrig, intensiv, känslofylld, symfonisk. Jag vill bli sedd och verklig genom mitt favoritlags seger. Det är…. fantastiskt.
Men samtidigt så är en förlust lika svepande som en vidrig brand genom kroppen. Man känner sig sviken och det med all rätt många ggr.
Timrå är en klubb med hög svansöring ( i alla fall i mina ögon) och då får man räkna med att det stormar när laget under mer eller mindre långa perioder underpresterar. Många av oss supportar lever stora delar av våra liv genom laget. (Det är lite sjukt, jag medger det.) Spelarna blir…..vad ska man säga? Ställföreträdande hjältar? Kan man säga så? När Timrå vinner, vinner vi. När Timrå torskar, så är det vår värld som rasar.
När kärleken sviks blir man förbannad när man borde bli ledsen. Likadant fungerar det för oss som är tjuvkopplade till hjärtat genom hela livet. Vi går nakna i stormen. Vi är oändligt patetiska. Vi handlar först och tänker (i bästa fall) sen. O det tar sig uttryck många ggr i ett forum som det här.
Men det blir liksom.... vår förlust. Vi som alltid sluter upp i tusentals och ramar in matcherna med vår kärlek. Det är vår förlust många ggr. Det är därför inte konstigt att vi protesterar o gnäller lite väl mycket, som vi gör, många ggr.
Timrå är en svårt älskad klubb. Det är klubbens välsignelse. Men det kan också vara klubbens förbannelse.
· 
Jag håller med dig men min syn på det hela är nog oxå att Jag vill bli förälskad, förförd, darrig, genomsvett, förfärad av Timrås matcher.
Jag vill vara både varm och kall. Både tömd och proppfull.
Ingenting slår den känslan.
Det finns inget morfin som slår den glädjevågen.
Ingen eld är lika vacker som den blodröda kärlek som strömmar från världens vackraste lag.
Flaggorna, sångerna, värmen, stoltheten.
Timrå hockey när den är som allra bäst. Febrig, intensiv, känslofylld, symfonisk.
Jag vill bli sedd och verklig genom mitt favoritlags seger.
Det är…. fantastiskt.
Men samtidigt så är en förlust lika svepande som en vidrig brand genom kroppen.
Man känner sig sviken och det med all rätt många ggr.
Timrå är en klubb med hög svansöring ( i alla fall i mina ögon) och då får man räkna med att det stormar när laget under mer eller mindre långa perioder underpresterar.
Många av oss supportar lever stora delar av våra liv genom laget.
(Det är lite sjukt, jag medger det.)
Spelarna blir…..vad ska man säga? Ställföreträdande hjältar? Kan man säga så?
När Timrå vinner, vinner vi. När Timrå torskar, så är det vår värld som rasar.
När kärleken sviks blir man förbannad när man borde bli ledsen.
Likadant fungerar det för oss som är tjuvkopplade till hjärtat genom hela livet.
Vi går nakna i stormen. Vi är oändligt patetiska. Vi handlar först och tänker (i bästa fall) sen. O det tar sig uttryck många ggr i ett forum som det här.
Men det blir liksom.... vår förlust. Vi som alltid sluter upp i tusentals och ramar in matcherna med vår kärlek.
Det är vår förlust många ggr. Det är därför inte konstigt att vi protesterar o gnäller lite väl mycket, som vi gör, många ggr.
Timrå är en svårt älskad klubb.
Det är klubbens välsignelse. Men det kan också vara klubbens förbannelse.
Redigerad kommentar