Olle: Det finaste som finns är känslor. Människor som vågar visa dem, som talar om dem, som erkänner att de skräms av dem.
Det sämsta betyg en Hockeymatch kan få, i mitt tycke, är om den hade ”få, eller inga känslor”. Ofta kan man i artiklar läsa om litterära kopplingar, om Hockey som poesi, om sorg, glädje, stolthet och innerlighet. Det blir ibland rätt högtravande, men oftast är det helt och hållet underbart. Det ligger i linje med hur jag själv upplever Hockeyn, vad den betyder för mig. Vad den ger mig i mitt liv. Hockeyn är en så stor del av mitt liv att jag tycker om att bli utmanad när jag läser texter om den. Jag vill bli berörd. Jag behöver inte alltid hålla med. Men jag vill känna något. Att Hockey handlar om känslor har det flesta redan fattat.
Men från arenan och in i artiklarna tycks något hända. Journalister i Sverige tycks tro att en text ska dräneras på allt personligt för att den ska vara seriös och läsvärd. Det är totalt tvärtom. Som läsare vill jag ha skribentens känslor. Jag är ingen idiot, jag fattar att skribenten också har favoritlag, att han eller hon går igenom samma känlsomässiga kaos varje gång hans eller hennes favoritlag spelar. DET vill jag läsa om.
Iskalla, snustorra, undermåligt uppbyggda, klichéfyllda texter om åkvägar och spelsystem har väldigt lite med själva upplevelsen av matchen att göra. Jag vill ha alla spjäll öppna. Jag tycker mycket om det.
Därför tycker jag också mycket om Jimmys texter trots att han allt som oftast ger ett balanserat opartiskt intryck utan att ta bort känslan för Hockeyn. Men det här är ju bara vad jag tycker.
Isbjörnen2: Måste ta Erixon i försvar nu känner jag. Han spelade halva säsongen ifjol med ett ben brutet i foten som mörkades. Han tvingades att spela ändå då vi inte hade några andra backar att tillgå eftersom skadesituationen var ren ... | #Läs mer ·
· 
Människor som vågar visa dem, som talar om dem, som erkänner att de skräms av dem.
Det sämsta betyg en Hockeymatch kan få, i mitt tycke, är om den hade ”få, eller inga känslor”.
Ofta kan man i artiklar läsa om litterära kopplingar, om Hockey som poesi, om sorg, glädje, stolthet och innerlighet.
Det blir ibland rätt högtravande, men oftast är det helt och hållet underbart.
Det ligger i linje med hur jag själv upplever Hockeyn, vad den betyder för mig.
Vad den ger mig i mitt liv. Hockeyn är en så stor del av mitt liv att jag tycker om att bli utmanad när jag läser texter om den.
Jag vill bli berörd. Jag behöver inte alltid hålla med. Men jag vill känna något.
Att Hockey handlar om känslor har det flesta redan fattat.
Men från arenan och in i artiklarna tycks något hända.
Journalister i Sverige tycks tro att en text ska dräneras på allt personligt för att den ska vara seriös och läsvärd.
Det är totalt tvärtom.
Som läsare vill jag ha skribentens känslor.
Jag är ingen idiot, jag fattar att skribenten också har favoritlag, att han eller hon går igenom samma känlsomässiga kaos varje gång hans eller hennes favoritlag spelar.
DET vill jag läsa om.
Iskalla, snustorra, undermåligt uppbyggda, klichéfyllda texter om åkvägar och spelsystem har väldigt lite med själva upplevelsen av matchen att göra.
Jag vill ha alla spjäll öppna. Jag tycker mycket om det.
Därför tycker jag också mycket om Jimmys texter trots att han allt som oftast ger ett balanserat opartiskt intryck utan att ta bort känslan för Hockeyn.
Men det här är ju bara vad jag tycker.