Allt blod fryser till små röda iskristaller. Världen släcker ner sina ljus. Tillvaron inreder ett litet rum o man hamnar där till sist, i en smutsig gammal soffa o man har inget val.
Varje vaken timma är en gravsten som skjuter upp ur mörkret. Man vill inte äta, inte prata, inte läsa, inte existera. Man vill bara sova.
Men man orkar. Man sitter strax vid ett bord med små plastblommor i en kruka o diskuterar begravning, blommor, psalmer, testamente.
Man sitter i en spikrak kyrkbänk o ser människor man älskar lägga blommor på en kista o till sist är man själv där med sin ros och sedan trampar man otåligt ute i regnet o man inser svagt, ljudlöst o väldigt förvirrat, att man aldrig kommer bli som innan, att man är förändrad för alltid o utan att man egentligen vill det o utan att man egentligen vet hur det fungerar, så överlever man.
Det finns ett ansikte inuti en, som en sjö.
All min omtanke till Stefans Livs familj o övriga spelares familjer.
· 
Visst var han en fasa för oss Tikare många gånger :) Men hockeyn känns ganska oviktig i denna stund på nåt vis.