Timrå IK

Nu börjar det.
Imorgon kväll startar Timrå IK:s säsong 2011/12.

Jag har varit med om det massor av gånger, över 30,35 ggr, ändå känns det som första gången.
Hockeyn är unik på det sättet. Varje gång är första gången.

Det är inte många grejer som känns som första gången varje gång när man blir äldre.
Sex. New York. God mat. Timrå IK.
Ungefär så. Inte alltid i den ordningen.

Jag kan lukta premiären, ana soldiset som faller mellan tallarna, höra ljudet från fabriken, slamret från motorvägen, rösterna från folk som skyndar till Arenan.
Tiden utan Hockey är som en pissig gågata i januari.

Nu väntar en ljummen promenad i mitten av September, när man går över bron och ser solen kräla lågt över himlen och man är lycklig utan anledning, kanske är man kär, kanske är man full, kanske är det ingenting, bara den där fantastiska känslan av tiden stannar i några sekunder och att det går att andas och vara lycklig där, om än bara helt kort.

För mig är Hockeyn en väg ut ur sorgen, ut ur leda, ut ur allt det som vill hålla en tillbaka. Hockeyn är livsviktig för mig.

Det är höst men ”sommarvarmt” ute.
Jag sitter här med mitt gråa gamla skägg, min rastlöshet, min maniska iver.

Jag sitter här och väntar på att mjukt få falla in i ledet som rör sig mot arenorna i världens vackraste land.