Mitt hjärta är för alltid Röd-Vit. Myten är alltid en realitet i mitt hjärta. Ingen kan ta min kärlek ifrån mig. Ingen ska behöva försvara sin kärlek!
Kärlek kan ta sig olika uttryck. Många härinne klagar på sina medsupportrar som ibland vid förluster reagerar starkt. Jag anser att den reaktionen, vid förluster o dylikt, är kärlek. Man kan som supporter känna sig sviken o det med all rätt. Timrå är en klubb med hög ”svansföring” ( he he) o då får man räkna med att det stormar när laget underpresterar alt. att man har åsikter om hur laget ska formas osv.
Många av Timrås allra varmaste anhängare är folk som lever stora delar av sina liv genom laget. Spelarna blir deras ställföreträdande hjältar. När Timrå vinner, vinner dom. När Timrå torskar, är det deras värld som rasar. När kärleken sviks blir man förbannad när man borde bli ledsen. Likadant fungerar det för oss som är tjuvkopplade till hjärtat genom hela livet. Vi går nakna i stormen. Vi är oändligt patetiska. Vi handlar först och tänker (i bästa fall) sen.
En förlust är inte bara Timos förlust eller Granaths eller Hallins Det är framförallt fansens förlust. De som alltid sluter upp i tusentals och ramar in matcherna med sin kärlek. Det är vår förlust. Det är därför inte konstigt att vi protesterar ibland som vi gör, lättar på frustrationen för att se gå vidare.
Timrå är en svårt älskad klubb. Inse det alla ni som tror att man ska bara lalla med jämnt o ständigt. Det är klubbens välsignelse men det kan också vara klubbens förbannelse.
Som en flod av mörker, som en bakterie, som ett underbart inre vulkanutbrott kommer tårarna många ggr vid jobbiga förluster.
När jag ser tillbaka på mitt liv står det väldigt klart och tydligt för mig att det är sorgerna som gjort mig till en bättre människa. Kan man säga så? Framgångarna har gått rakt igenom mig, som spöken eftersom de inte är så många. Nederlagen tjuter som en iskall vind, är omöjliga att ljuga bort eller dribbla med.
Sorg är ingen skam. Förluster är kvitton på att vi levt, att vi faktiskt vågat leva vidare också när livet inte alltid är så enkelt att leva. En bra människa kännetecknas av hur hon handskas med en förlust, med katastrofen, med nederlaget. Jag går stolt med huvudet högt. Jag är en del av nederlaget precis som jag är en del av segrarna. Så fungerar en genuin medmänniska och lojal supporter. Man måste dessutom få reagera annars är det inte sunt! Det är så vansinnigt mycket känslor som rusar runt under en förlustmatch, att det tar tid för de olika delarna i kroppen och hjärtat att landa, flyta på plats. Man är omkullkastad. Man är sorgsen. Man är frustrerad o…… förbaskad ibland. Det är en sund reaktion på kärlek ibland när det går tungt. Men man är ändå, trots allt, väldigt hoppfull i längden.
Vi lojala supportrar har vår egen armé. Vi strider i kärlekens namn med all vår heder blottad. Som små, små barn tassar vi runt med våra hjärtan som vinteräpplen, med vår längtan efter seger som snö i bröstet… Snön smälter. Isen fryser fast.
När man ser tillbaka på sitt liv upptäcker man till sist att man inte skulle vilja vara utan de stora sorgerna. Varför? Därför att det är när hjärtat svider, det är vid sorger och nederlag, som vi växer som människor, som vi sys och tråcklas till en något bättre medmänniska, en lugnare, värdigare och tålmodigare människa. Fråga vem som helst som överlevt ett sjukdomsbesked, en skilsmässa, eller ett uttåg ur Slutspelet. I efterhand hör man han el. hon säga: "Det var det bästa som kunde hända mig…"
Vid ett av dom bittraste uttågen för Timrå i slutspelet för nåt år sen mötte jag en man i min ålder med Timråtröja o när han såg vem jag var o såg mina tårar, gick han fram och kramade mig. Jag blev rörd och tackade. Han sade: -”Självklart, mannen. Vi är i den här natten tillsammans.” ”Ja, just det, sade jag och svalde mer gråt, och den blir väl aldrig riktigt mörk, va?! Visst är den RödVit hela natten.”
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.