Timrå IK

Det här inlägget är fritt att tolka vem el. vilka jag syftar på.

Älskar vi våra kejsare?

Tycker att det är lite som när Lundell kommer med en ny roman på tiotusen sidor till sitt förlag o säger att det är dags att låta pressarna rulla; ingen vågar säga till honom att stryka några sidor, att det blir en sida eller två för mycket med gråt över skrynkliga kvinnor i övre medelåldern och skalbaggar i poolen i Toscana, el. manligheten el. kvinnor i röda klänningar som släpper ut håret i rulltrappan.
O då ska Ni veta att jag älskar Lundell. Den dåren.
De kommer döpa flygplatser efter den mannen.

Men ingen vågar säga emot en kejsare.
Eftersom tillräckligt många människor livnär sig på mörkret o smulorna som flockas runt fötterna på en kejsare tränger inte omvärlden in.

En kejsare lever i villfarelsen att allt han gör är perfekt och dugligt, eftersom alla svettiga, nervösa män o kvinnor i "öronsnäckor och solglasögon" runt omkring nickar och håller med vad kejsaren än säger eller gör.

Tyvärr kanske det är som så att det enda sättet att få bort Kejsaren är att se honom misslyckas.
Det är ett högt pris.
Jag vet inte om jag är beredd att betala det priset.
Mitt hjärta blöder av bara tanken på att se Timrå IK förlora, missa slutspel, eller få stryk i KS o åka ur ES el. vad det kan vara.

Men innerst inne, vet jag att många har rätt.

En kejsare lider av missbrukets logik.
Han förstår inte ens att han är en kejsare.
Han tror han är en tänkare i Timråtröja som leder sina styrkor med sol i blick mot ett ständigt ösregn.