Ambroo: Jag kan tyvärr inte rekommendera tvångsmässigt masturberande. Prövade det ett tag, men jag blev bara än mer inbunden och psykiskt labil. Drömde om min penis på nätterna. Började kalla honom 'min enda vän', och blev besviken och sårad när han någon gång låg slapp i min hand.
När jag flera mornar i rad vaknat upp med blodfläckiga kalsonger insåg jag att det inte funkade längre. Vi var inte bra för varandra. Den inledande och uppbyggande förälskelsen hade sedan länge försvunnit. Kvar fanns bara smärta och en känsla av ömsesidigt svek.
Men, visst känner jag saknad. Särskilt vid jubileum, som nu. Tänk. Det har redan gått fem timmar, men det känns som alldeles nyss.
Kommer jag någonsin kunna släppa honom helt?
Veckans hetaste skribenter
9.50
MOBILT
· 
Det är alltså 32 omg. kvar. 32 fucking jävla träningsmatcher att spela! Man blir ju inte direkt hård av den tanken...
Vad gör man fram till mars(?) då?
Finns det nån hobby därute som är hälsosam eller nåt intresse som ger en nåt tillbaka, gärna gratis också?