Äh, vi får nästan citera lite Topelius för att sprida lite kunskap...
"De först öfverkomne finnarne begynte att fruktansvärdt glesna; men först när skansen var färdig, sågo sig de kvarblifne om och blefvo varse att deras antal smultit till mindre än hälften och att hundrade af dem lågo blödande på marken, utan att räkna dem floden slukat. Dock i samma stund befallde konungen den unge, sedermera så ryktbare Carl Gustaf Wrangel att ila till deras undsättning. Finnarne, utom sig både af stolthet öfver sina landsmäns mod och af oro för deras öde, begärde med häftighet att föras i elden, och i ett nu såg sig Wrangel omgifven af trehundra andra finska frivillige, med hvilka han hjältemodigt sprang öfver de sviktande plankorna. Med höga hurrarop hälsades landsmännen af de först öfverkomne. Den tappre hertig Bernhard, hvilken, likt konungen, hade en viss klockarkärlek för finnarne, begärde och fick tillåtelse att göra en diversion till deras fördel. Följd af en hop finska ryttare, fann han icke långt därifrån ett vadställe i floden, sprängde lyckligt öfver och högg med öfverdådig djärfhet in på fiendens högra flank. Bajrarne, med ögonen fästade på bron, blefvo i hög grad öfverraskade, råkade, oaktadt sin stora öfverlägsenhet, i förvirring och värjde sig endast svagt. Förfärligt härjade hertig Bernhards lilla skara i de brutna lederna, och innan fienden hann komma till sans, hade han och hans ryttare slagit sig igenom till de öfrige finnarne vid broändan.
Det var genom dessa djärfva allt förkrossande ryttarechocker finnarne vid denna tid erhöllo det fruktade namnet Hackapeliter, af orden »hakkaa päälle!» »hugg på!» hvarmed de sinsemellan uppmuntrade hvarandra vid anloppet mot fienden. "
· 
"De först öfverkomne finnarne begynte att fruktansvärdt glesna; men först när skansen var färdig, sågo sig de kvarblifne om och blefvo varse att deras antal smultit till mindre än hälften och att hundrade af dem lågo blödande på marken, utan att räkna dem floden slukat. Dock i samma stund befallde konungen den unge, sedermera så ryktbare Carl Gustaf Wrangel att ila till deras undsättning. Finnarne, utom sig både af stolthet öfver sina landsmäns mod och af oro för deras öde, begärde med häftighet att föras i elden, och i ett nu såg sig Wrangel omgifven af trehundra andra finska frivillige, med hvilka han hjältemodigt sprang öfver de sviktande plankorna. Med höga hurrarop hälsades landsmännen af de först öfverkomne. Den tappre hertig Bernhard, hvilken, likt konungen, hade en viss klockarkärlek för finnarne, begärde och fick tillåtelse att göra en diversion till deras fördel. Följd af en hop finska ryttare, fann han icke långt därifrån ett vadställe i floden, sprängde lyckligt öfver och högg med öfverdådig djärfhet in på fiendens högra flank. Bajrarne, med ögonen fästade på bron, blefvo i hög grad öfverraskade, råkade, oaktadt sin stora öfverlägsenhet, i förvirring och värjde sig endast svagt. Förfärligt härjade hertig Bernhards lilla skara i de brutna lederna, och innan fienden hann komma till sans, hade han och hans ryttare slagit sig igenom till de öfrige finnarne vid broändan.
Det var genom dessa djärfva allt förkrossande ryttarechocker finnarne vid denna tid erhöllo det fruktade namnet Hackapeliter, af orden »hakkaa päälle!» »hugg på!» hvarmed de sinsemellan uppmuntrade hvarandra vid anloppet mot fienden. "