Jag hade tänkt att skriva detta tidigare, men har inte suttit vid datorn på flera dagar nu.
Jag var på plats i Vida Arena i torsdags. Min flickvän hade köpt biljetter till mig i julklapp. Min första tanke var: "Vem fan köper 60 minuters ångest i julklapp till sin pojkvän?"
Väl påväg till Växjö hade jag ändå en bra känsla i kroppen, då ju Timrå vann mor HV71 matchen innan, och verkar ha spelat bra, dessutom.
Väl på plats i arenan gick jag stolt runt i min gamla Timrå-tröja med #13 Regin på ryggen. Som vanligt känner jag mig uttittad av alla i arenan. Det är det gamla vanliga: Se mig i ögonen, titta vad som står på bröstet (Timrå), Se mig i ögonen återigen med den där "vad fan tänkte han egentligen?"-blicken.
Pucken släpps, och det tar bara någon minut innan min positiva känsla försvann. Det kändes hopplöst. Inte en chans att vi tar det här. Vi fick dock en kvittering, och jag fick lite hopp tillbaka.
Andra perioden sitter jag som på nålar, vi spelar riktigt bra och borde göra mål. Men det händer bara inte. Det är stolpe ut hela tiden, inget fungerar.
I tredje perioden får Lakers in ett ledningsmål, men jag kände fortfarande att killarna visade så mycket vilja att vinna, så jag trodde fortfarande på att det kunde bli poäng.
Vi plockade ut målvakten med runt 2 minuter kvar, håller bra i pucken, kämpar i varje moment, får iväg några skott med folk framför mål. Men det går bara inte, allt låser sig. Stolpe ut, igen.
Aldrig tidigare har jag mått så dåligt över en förlust, tror jag. Jag satt på rad 4 och såg spelarnas ansiktsuttryck, och det syntes att dom verkligen ville vinna matchen, eller åtminstone sätta en kvitteringspuck och få med sig poäng.
När sedan Timrå-spelarna skakat hand med motståndarna och tackar av vår lilla klack som var på plats så var jag helt tom, allt kändes så hopplöst. Jag minns speciellt Halonens uppgivna gest. Klappade händerna två gånger, ryckte lätt på axlarna och ut med armarna efter sidan. Killarna gav allt, men det räckte inte.
Nu är jag för första gången riktigt orolig inför framtiden. Jag hoppas innerligt att vi kan hålla oss kvar i finrummet, oavsett hur vi gör det.
Det är något speciellt att vara Timrå IK supporter.
· 
Jag hade tänkt att skriva detta tidigare, men har inte suttit vid datorn på flera dagar nu.
Jag var på plats i Vida Arena i torsdags. Min flickvän hade köpt biljetter till mig i julklapp. Min första tanke var: "Vem fan köper 60 minuters ångest i julklapp till sin pojkvän?"
Väl påväg till Växjö hade jag ändå en bra känsla i kroppen, då ju Timrå vann mor HV71 matchen innan, och verkar ha spelat bra, dessutom.
Väl på plats i arenan gick jag stolt runt i min gamla Timrå-tröja med #13 Regin på ryggen. Som vanligt känner jag mig uttittad av alla i arenan. Det är det gamla vanliga: Se mig i ögonen, titta vad som står på bröstet (Timrå), Se mig i ögonen återigen med den där "vad fan tänkte han egentligen?"-blicken.
Pucken släpps, och det tar bara någon minut innan min positiva känsla försvann. Det kändes hopplöst. Inte en chans att vi tar det här. Vi fick dock en kvittering, och jag fick lite hopp tillbaka.
Andra perioden sitter jag som på nålar, vi spelar riktigt bra och borde göra mål. Men det händer bara inte. Det är stolpe ut hela tiden, inget fungerar.
I tredje perioden får Lakers in ett ledningsmål, men jag kände fortfarande att killarna visade så mycket vilja att vinna, så jag trodde fortfarande på att det kunde bli poäng.
Vi plockade ut målvakten med runt 2 minuter kvar, håller bra i pucken, kämpar i varje moment, får iväg några skott med folk framför mål. Men det går bara inte, allt låser sig. Stolpe ut, igen.
Aldrig tidigare har jag mått så dåligt över en förlust, tror jag. Jag satt på rad 4 och såg spelarnas ansiktsuttryck, och det syntes att dom verkligen ville vinna matchen, eller åtminstone sätta en kvitteringspuck och få med sig poäng.
När sedan Timrå-spelarna skakat hand med motståndarna och tackar av vår lilla klack som var på plats så var jag helt tom, allt kändes så hopplöst. Jag minns speciellt Halonens uppgivna gest. Klappade händerna två gånger, ryckte lätt på axlarna och ut med armarna efter sidan. Killarna gav allt, men det räckte inte.
Nu är jag för första gången riktigt orolig inför framtiden. Jag hoppas innerligt att vi kan hålla oss kvar i finrummet, oavsett hur vi gör det.
Det är något speciellt att vara Timrå IK supporter.
Älska Timrå IK, i med- och motgång!