Timrå IK

Timrå Icon: Det är beundransvärt att du orkar hålla humöret uppe. Ni andra också.

Själv sitter jag här och småskrattar för mig själv, nyper mig i armen och frågar mig (som jag gjort sedan i slutet av November) om detta verkligen är sant. 

Redan då jag lämnade E.ON tidigare idag kände jag på mig att det skulle gå åt helvete. Då hade jag inte en aning om vilka vi mötte. Trodde i min enfald att det var ett Stockholmslag då bussen stod utanför arenan och Tommy klev på. Senare insåg jag att bussen skulle ta dessa stjärnspelare mot Midlanda och sedan vidare mot Götet. Jag passerade parkeringen där Timrå ordningställt motorvärmarstolpar (som vi dödliga får betala en slant för) och där såg jag en och annan spelarbil. Bl.a. stod där en bil med ett Indians-märke klistrat på bagageluckan. Jaha, tänkte jag, Robin Lindqvist. Det där är en detalj, som jag tidigare nämnt, ingen bryr sig om, i föreningen. Själv blir jag vansinnig. Bort med skiten!

Vad kan dagens match kostat med spelarlöner, tränarlöner, traktamenten, buss, o.s.v.? Nån miljon i alla fall. Vad har vi lärt oss av det då? Mja, kanske att det är billigare att ställa in allt, betala böterna och börja om i någon annan serie?! Det här jävla laget och den här föreningen dränerar min kropp på allt vad kraft och styrka innebär. Ändå kan jag inte släppa taget. Det måste gå att göra saker bättre än så här. Vad sitter det i, vad beror det på?