Timrå IK

Knylan:. När en rik miljardär el.slipsnisse köper eller skövlar och förstör ditt hjärtas lag, kallas det för affärer och transaktioner.
När supportrarna, sportens fotsoldater, ger sig ut på gatorna för att protestera hinner de knappt samlas innan medierna klassar dem som barbarer eller terrorister.
Den allra vanligaste fördomen brukar vara att dessa "huliganer" hatar sin sport i allmänhet och laget i fråga, i synnerhet.
Ingenting kunde vara mer fel.

Vi måste se sanningen som den är.
Och sanningen är att många av de unga män som är ute och slåss och bråkar i sin klubbs namn faktiskt älskar sin klubb, kanske mer än några andra.

Det finns säkert supportrar som bråkat i samband med matcher men i förhållande till vilken skada kostymerna på kansliet gjort, får man ändå betrakta fansens bråk som ringa i det här landet.

Jag försvarar inte rötäggen... vilka det finns en hel del av.
Men nio av tio supportrar är inga bråkstakar. Hockeyn eller fotbollen är inte död. Den är inte heller på väg att dö.
Och den sjukdom som svensk idrott eventuellt lider av har ingenting med fansen att göra.

I Sverige skriver ingen om fansen när de sköter sig, bara de få gånger när det går snett. Ibland är det som det finns en längtan efter sönderfall hos etablissemanget.

Jag är också innerligt skittrött på drängpackade småglin som vevar mot sina medmänniskor för att de har en annan färg på sin halsduk. Men jag inser också att man aldrig löser några problem genom att stoppa huvudet i sanden och skrika barbarer och på polis så fort det händer något.

För ingenting sker lösryckt i ett samhälle. Allt hänger ihop. Så länge vi har skurkar i toppen av pyramiden, så länge vi har "korrupta" ledare och direktörer, så länge vi har hjärtlösa cyniker i styrelserummen, så länge våra älskade klubbar sköts med vänsterhanden av folk som inte kan ett dyft om vår historia, så länge borde det finnas en anledning att försöka sätta fansens uppror i ett sammanhang.

För kärlek och uppror smeker samma kind.

Redigerad kommentar