Just nu är Timrå IK som den älskade nära släktingen som långsamt håller på att supa ihjäl sig. Knappt att den nerpissade morbrorn orkar ta sig till Navets bänkar längre. Det som förr var glada supar och glam under kristallkronor är i dag gikt och misär där kronofogden bygger en lavin av oöppnad post innanför dörren till tragedins solkiga kvart.
Vem vågar se sanningen? Aldrig har halmstrånen varit glesare att greppa. Ångesten ligger som en blöt filt över Timrå och över mitt liv som timråsupporter.
Hur kunde det bli så här? Hur kommer det att gå?
FAN! Vad jag mår dåligt.
Minns när dom byggde Sundsvalls nya sjukhus. Det var det största och mäktigaste jag någonsin sett! Långa korridorer, gigantiska väggmålningar och allt var nytt och stort! Besökte för några månader detta som jag minns hiskliga bygge. Det var nog snart 30 år sedan jag var där sist...
Vilken shock. Ett Las Vegas drivet av en cykeldynamo... Väggmålningarna var nu mest en massa kalhyggen och slitna hyllningar till döden. Men jag som inte varit där på typ 30 år och minns... Jag inser att tiden går. Som utflyttad TIK-nomad får man en annan horisont av lokala förändringar när man mellan varven ser dom... Aj!
Går det att rädda klubben i mitt hjärta? Jag vill det! Och jag tänker be mina avkommor leda mig till Örebro och andra arenor för att hoppas att dessa tar den TIK-anda jag minns vidare in i framtiden. Det kunde varit värre! Tänk om mina barn blivit AIK-are... Med 45 mil till Medelpad och 10 mil till Stockholm tycker jag ändå att jag lyckats med det viktiga i livet.
Nu återstår bara hoppet. Men mirakel har hänt förut, och kommer att hända igen... Även om Ranelid är beviset på att inte ens det är bra i alla lägen;)
· 
