Timrå IK

Jag hatar att vara naiv att sitta vid telefonen under varma sommardagar eftersom man fortfarande hoppas att hjärtats älskling ska ringa fast man vet att hon skrevar över halva stan och redan glömt ens namn, att hon stammar ett nytt namn under lilafärgade himlar i andra sängar, i djävulska, främmande mäns händer.

Så känns det med Torp nu. Trodde han skulle stanna o börja bygga nåt här. Naiv....jag vet.

Vi är några stycken som fortfarande låter oss luras av förhoppningar och löften.
Varför blir man alltid brutalfuckad när man tror gott om folk?

Pengar har inga känslor och det i en värd där vi supportrar inte är något annat än känslor.

Visst inser jag med hjärnan att pengarna styr. Men jag sätter mig emot det eftersom pengarna aldrig suttit på sängkanten och gråtit hejdlöst över en älskling som flytt.

Pengar har aldrig gått hem efter en förlust på övertid med tomheten som ett svart hål rakt in i hjärtat.

Pengar har aldrig fallit ner på knä och skrikit rakt ut i tacksamhet efter ett avgörande i övertid. Pengar har inte förmågan att älska laget, staden, tröja, landet.
Pengar har inte förmågan att bygga upp förväntingar, kan inte känna pirret i magen eller ens ana helikoptern som flyger i hjärtat.

Pengar är makt. Men pengar kan inte trösta oss när vi förlorar, glädjas med oss när vi vinner. Det kan vara ett medel, men inte mer. Knappt det faktiskt.
Pengar lägger inte armen om dig när du är ledsen. Pengar älskar ingen.
Men vi gör.
Vi älskar.
Obarmhärtigt och skoningslöst och helt säkert mer än vad som är bra för oss, älskar vi skiten ur den här förbaskade beniga, steniga världen.
Det är vi som är färgerna.
Det är vi som talar i tungor.
Det är vi som sjunger.
Det är aldrig pengarna som står upp i ösregnet med flaggan i topp och sjunger lagets lov när vi ligger under med 3-0.
Det är det vi som gör.
Därför borde det vara vi som styr.