Timrå IK

Hälge: Har samma känsla. Märkligt och ovant. Förmodligen är man tebaks i det svartaste svarta efter matchen dock.

Men, va faen. Jag har aldrig varit så glad över sommarlov som jag var i våras, samtidigt har jag inte längtat så mycket efter en premiär som jag gör just nu. Man är helt enkelt jävligt märkligt funtad.

För: ser man krasst på det är det ingen tvekan om att det här har alla möjligheter (risker) att bli en riktig masochistsäsong. Käftsmäll på käftsmäll, bra tåga och arbetsmoral men totalt ofarligt framåt. Särklassig jumbo redan i novemberuppehållet...och, ja. Allt det där.

Men, vem fan vill se krasst på livet? 'Ett jävla jobb och slit, sen dör man', liksom. Icke jag. Icke i dag. Hoppet är the shit, och så länge framtidsbladet är ofyllt tänker jag inbilla mig att det består av dagar av honung, nätter av lava.

Dessutom: den här säsongen ska jag verkligen hockeyfrossa. Fyllde gubbe för ett par veckor sen, och då gav min hockeyhatande hustru mig en riktig larger-than-life-gåva: Timrås samtliga matcher på webben, inklusive ett carte-blanche att rensa kalendern på allt som kan tänkas kollidera. Inga barnaktiviteter, skjutsningar, onödiga sociala event, föräldramöten...från nedsläpp till slutsignal är det bara jag och Timrå. Ingen som inte lever i exil och med huset fullt av barn kan förstå det oerhörda i detta. Kärlek!

Så: låt oss kicka igång den här jävla säsongen nu. Oavsett vad som händer ska jag genomleva det. Jag tänker till och med överleva det.