Vem fan orkar läsa mer än typ 40 tecken? Man kanske skulle lägga sin energi på att låta sin utsvultna rödörn glest twitterpipa i elitserieskogens spretiga lövverk i stället för att ordbajsa i HS-träsket som mer och mer känns agent orange eller som en napalmbombad nationalpark för brända dystertallar... Men i lördags genomförde jag i alla fall en hockeyresa LIVE som på något vis blev både episk, sorgsen och en tankeställare i många nivåer.
Satt i en tysk bil på en regnvåt europaväg som närmade sig Gävle från norr. En röd t-shirt med ett slitet vitt TIMRÅ på under den uppknäppta skinnpajen. Hockeyfeber? Nej. När vi parkerat mitt i Gävle var där mer lönelördag med bakfulla AW-brudar på Din Sko än hockeytröjor och taktiksnack inför nedsläpp om två timmar. När jag drack mitt sura automatkaffe på SubWay räknade jag till över 300 gröna systemkassar och bara en "långrygg" i brynäströja som passerade i köpcentret. En proppmätt gävlebo såg min röda TIK-shirt och frågade lite slött "om dom klarade sig kvar förra året"? Innan han fortsatte prata trav med sin kompis. På torget utanför hade man byggt en liten skidbacke där unga gävlebor stod i kö med skidor på axeln för att till typ "hiphop-house-mycke-bas" krossa pung mot någon märklig rail.
Jag satt och funderade på vem som borde stå i Timrås kasse när vi snart skulle möta Brynäs ute på Läkerol Arena. Min flickvän köpte nya rödvinsglas på rea. Jag gick in i en snygg tjej när jag surfade HS på min smartphone. Vädret var uruselt. Insåg att det kanske vore skönare att se matchen på tv. (Och den där blicken från hon som körde bilen) Lämnade Gävle. Väl hemma fick man inte in matchen på tv. Rattade in webradion. Ångesten när Brynäs gör mål med dryga minuten kvar och poängen flaxade bort som en fet gam är monumental.
I dagens Dagbladet är det en artikel om den allvarliga publiksituationen och hur Timrå IK ska försöka locka tillbaka åskådarna.
En av Lars Nolanders kommentarer lyder som följer: - Vi hoppas att hela regionen kommer till våra hemmamatcher och ger oss stöd, annars finns risken att vi i framtiden inte har något elitlag i ishockey.
· 
Satt i en tysk bil på en regnvåt europaväg som närmade sig Gävle från norr. En röd t-shirt med ett slitet vitt TIMRÅ på under den uppknäppta skinnpajen. Hockeyfeber? Nej. När vi parkerat mitt i Gävle var där mer lönelördag med bakfulla AW-brudar på Din Sko än hockeytröjor och taktiksnack inför nedsläpp om två timmar. När jag drack mitt sura automatkaffe på SubWay räknade jag till över 300 gröna systemkassar och bara en "långrygg" i brynäströja som passerade i köpcentret. En proppmätt gävlebo såg min röda TIK-shirt och frågade lite slött "om dom klarade sig kvar förra året"? Innan han fortsatte prata trav med sin kompis. På torget utanför hade man byggt en liten skidbacke där unga gävlebor stod i kö med skidor på axeln för att till typ "hiphop-house-mycke-bas" krossa pung mot någon märklig rail.
Jag satt och funderade på vem som borde stå i Timrås kasse när vi snart skulle möta Brynäs ute på Läkerol Arena. Min flickvän köpte nya rödvinsglas på rea. Jag gick in i en snygg tjej när jag surfade HS på min smartphone. Vädret var uruselt. Insåg att det kanske vore skönare att se matchen på tv. (Och den där blicken från hon som körde bilen) Lämnade Gävle. Väl hemma fick man inte in matchen på tv. Rattade in webradion. Ångesten när Brynäs gör mål med dryga minuten kvar och poängen flaxade bort som en fet gam är monumental.
Konsensus:
- Det blir inte bättre med många ord.
Eller:
- Nära men ändå så långt borta.