Timrå IK

Det är ett ständigt flöde av nytillkommande publik och utflödande soffliggare. Jag såg mycket från 80-talet (som medföljande barn) och var supertrogen tonåring och såg i princip allt 1987-1992. Efter värnplikt och Stockholmsflytt mer sporadiskt i Timrå, någon enstaka match varje år. Jag är tevesupporter. Räkna inte med mig.

Det som fick mig intresserad (förutom en god uppfostran) var Jocke Nilsson och resten av AIK-juniorerna som kom i samband med något slags nysatsning sent 80-tal post-pekka-och-bulla i kombination med rivaliteten med Sundsvall Hockey som gjorde att dålig hockey blev dödligt viktig. Där var jag fast. Och fast är jag än även om jag inte kan gå.

Av olika skäl finns det tusentals som jag. Passiva eller passionerade Timråvänner som av olika skäl inte kan fortsätta gå på matcherna. Det kan vara arbetstider, hälsa, familjesituation eller ekonomi. Eller att man ledsnar och intresserar sig för annat än hockey efter några år. Jag tror att det är lite av en naturlag. Det är få som går match efter match, år efter år. Jämför med Hockeysnack typ år 2000 (eller då var det Örnnästet). Av de som är borta så är det några som ledsnat på internettjafsande i ämnet. Andra har helt enkelt tappat Timråintresset. Det är så.

Det som är viktigt är att jobba hårt med inflödet av nya fans. Yngre, nyinflyttade, såna som bara inte kommit iväg. Jag tror att det är skitviktigt att ha en jämn ström av friplåtar som går ut i olika riktningar. Att jobba med event, inte bara med företag och deras kunder, under andra breddgrupper. Att rea ut årskort till studenter på universitetet? Att skicka med två hockeybiljetter i välkomstpaket för nyinflyttade?

Ibland sker "efterfrågesprång", främst naturligtvis i samband med att klubben avancerade eller när vi spelade semi eller när det var NHL-lcokout förra gången. Men även utan såna händelser som skapar surr så kan man locka in folk i fördärvet genom att få dem att komma några gånger. Om inte laget är för uselt förstås...

Jag kollade troget på det som skulle bli Dragons sista tre åren innan de kom med i ligan. Då sålde de årskort för 200 spänn eller nåt liknande. Min kompis var kär i en cheerleader så det var därför vi började gå. Men det låga priset (och ständiga segrar i division 1 inför chauvinistisk publik) som höll åtminstone mig kvar.