Lemmy: Jag tycker det är skrämmande när folk påstår att man följer och stöttar sitt lag lika mycket vare sig man ser alla matcher på tv eller live. Sen att man inte orkar ta sig till arenan varje kväll har jag full förståelse för, det är en pest nästan varje kväll.
Anledningen att jag orkar gå på match efter match är inte för att jag tycker om att förlora. Jag går på matcher för att varje vinst(även om det inte är många) känns som att man vunnit sm-guld(vet inte hur det känns men gissar). Känslorna, lättnaden och den stolthet man känner när man sätter sig i bilen alt. bussen påväg hem är så otroooooligt underbar.
Man kan väl se mig som en knarkare, jag söker den där kicken som man bara får dom första gångerna. Till slut började jag överdosera och nu är jag helt fast, långt nere i träsket och tar mig inte härifrån.
nectis: Visst söker man det där. Tyvärr har det blivit tvärtom de senaste åren man åker hem flyförbaskad efter varje match istället. Det är nog det som fått folk att sluta gå. Vem vill betala för att bli förbannad flera ggr i veckan?
nectis: Det som även är tragiskt är att dom som går på matcherna och står i klacken inte bidrar. Allt för många fågelholkar som i bästa fall skriker på dommaren eller när Timrå gör mål. Är fan bättre drag på bortamatch med 50 pers, Rättavirket med flera än det är hemma. Tänk om alla i klacken skulle öppna käften och sjunga med, då kanske 3 poängaren skulle trilla in. Laddar för ännu en orolig kväll i nedre delen av klacken. Tikare, i med och motgång.
söder över: Jag tänker att det här blir min sista kommentar i frågan (mest för att det inte riktigt leder nånstans). Jag vet inte om det är medvetet eller omedvetet man försöker missförstå och när argumenten börjar närma sig "ah men dom ... | #Läs mer ·
· 
· 
Anledningen att jag orkar gå på match efter match är inte för att jag tycker om att förlora. Jag går på matcher för att varje vinst(även om det inte är många) känns som att man vunnit sm-guld(vet inte hur det känns men gissar). Känslorna, lättnaden och den stolthet man känner när man sätter sig i bilen alt. bussen påväg hem är så otroooooligt underbar.
Man kan väl se mig som en knarkare, jag söker den där kicken som man bara får dom första gångerna. Till slut började jag överdosera och nu är jag helt fast, långt nere i träsket och tar mig inte härifrån.