El Maco: De två sista förlusterna var utan tvekan de tyngsta. Helt beroende på att vi faktiskt vi var tillräckligt bra för att vinna SM-guld bägge säsongerna. När får man uppleva den känslan igen?
hubbenorlen: Jag rankar nederlagen i ettan och allsvenskan som tyngre. Klubben slogs för att vara etta i medelpad, för att ens vara en aerils utmanare mot eliten. Det fanns inte en spänn i kassan. Året bobbarna gick till allsvenskan var klubbens kanske farligaste läge. Nu var sundavall ett ekonomiskt luftslott i en skokartong till hall, annars är det inte säkert vi hade försvarat tronen. Då var det riktigt jobbigt....
S/T-satsningen dog lite i och med kraschen i allsvenskan. Ett tag var det ju ett jäkla drag eunt klubben det året. Med faxit i hand skönt att samarbetet fick dödsstöten tidigt, men då var det MIN klubb
Nyköping var en oväntad punka första året vi satsade hårt igenefter femton år i kris. Kändes hopplöst på väg hem norrut...
SM-förlusterna är I-landsproblem jämförelsevis. Men DIF borde varut med på listan, håller med greven.
Vore jag äldre hade jag tagit med elitaerien 75. Från kamp om guldet året innan till degradering. Tog 25 år för oss att etablera oss i högsta serien igen
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
När får man uppleva den känslan igen?