Besvikelsen jag känner vill inte lägga sig. Vanligtvis brukar den ebba ut framåt midnatt, men nu när jag fått lite distans så snarare växer den. Hockeymässigt har det inte känts så här tungt sen Lello tappade skenan. Fjolåret då? Jodå, fast där såg man rätt tidigt vart åt det barkade med obefintlig struktur, etc. Då gav vi upp tidigt och fokuserade på vad som komma skulle. Nu räcker vi inte ens till när vi har ett klart och tydligt grundspel att luta oss emot och spelar på toppen av vår förmåga. Det här är väl kanske att ta i, det är möjligt att jag känner att vi klarar det längre fram, men känslan av att vi inte fixar ett kval med den här offensiven är påtaglig. Ifjol hade vi ändå en helt annan spets framåt när det väl drog ihop sig.
Sen känns det befriande att inte behöva välja om man ska åka på lördag eller ej. Ni får ha det så trevligt...
· 
· 
