RTS: Nä, med Gunno och Crippe i laget kan vi åtminstone luras lite och få det att se ut som om vi har något som liknar anfallsspel. Som publik kan man ägna sig åt självbedrägeri och nästan tro på att det finns nåt där som kan bli bra bara det lossnar. Utan de två resignerade man ju på en gång, då försvann allt hopp och man behövde inte ägna tid och energi till att hoppas. Eftersom slutresultatet dock är i stort sett identiskt i bägge fallen kan man fråga sig vad som är hälsosammast för psyket? Att ha hopp men ständigt bli besviken eller vara mentalt inställd från 1:a början...
· 
