Timrå IK

Dream Team: Själv älskar jag det här jävla mörkret vi lyckats sätta oss i de senaste åren. Förstår inte att inte fler människor inser tjusningen i att leva i detta mörker framför en transportsträcka till slutspel. Hur jävla tråkigt är inte det, på en skala?

Jag ryser varje gång jag besöker E.ON (i alla fall i år då man ser en tendens av fightervilja). Kul att liksom se HV71 eller FBK som bara ska gå till slutspel och transportsträckan dit känns sömnig. Nä fy f-n, nå värre.

Timrå är ett brukssamhälle där det finns massor av människor inom industrin. Man går på fabriken, sin vana troget, och gör sitt jobb. Inget mer, men dock sitt jobb. Höjdpunkten är Timrå IK. Man laddar inför match, man klär ut sig man är glad. Här lever 75% för TIK, här finns det inte så mycket annat. Förlåt alla Sundsvallsbor, jag har inte glömt er men detta inlägg handlar om Timråborna.

Utan Timrå IK skulle jag ärligt fundera på varför jag bor här. Är det inte fler som känner samma sak? Utan Timrå IK skulle själen vara tom och anledningen att bo här inte kännas rätt. Det här är en håla som gud (nästan) glömde. Men Timrå IK finns, det får mig att leva vidare, att tro på orten. 

Det här har blivit ett sätt att leva. Och det för att några överbetalda ishockeyspelare åker runt på isen och kostar miljoner varje match de spelar. Men, jag älskar det. Jag lever med det och hoppas att det aldrig tar slut.

God Jul alla vänner. Vi ses på annandagen.