Timrå IK

Så var vi där igen. Serien där vi har allt att förlora.

Så var jag här igen. På sidan som väcker en enorm hatkärlek inom mig.

Men nu när det gäller så mycket, nu när det bränner till, då kan jag inte hålla mig härifrån. 

Nu är det en ny upplaga av helvetet. De positiva minnesbilderna från förra året är inget värda. Men jag hoppas på en upprepning av glädjetårarna jag fällde efter Djurgården borta, för att inte tala om den störtflod av känslor som sköljde över mig när de äntligen var klart på riktigt, både i teorin och praktiken.

Efter ännu en höst/vinter i katatoni och apati så är det nu dags för de där veckorna. Veckorna med stort V. Veckorna som förra året var de värsta i mitt liv, men någonstans på något sätt och bland de bästa.

Som av en slump så kommer jag att befinna mig i 060-området under omgång 8,9 och 10 så frågan är alltså bara om jag ska få se en hemmamatch eller två. Efter vad som känns som en evighet på sittplats så har jag också bestämt att jag i KS kommer att göra comeback i klacken.

Jag hoppas att fler med mig resonerar likadant.

Förra året så var det Euphoria som dundrade efter varje trepoängare i KS.

I år så anser jag det vara givet att det är Eric Gadd som får framföra vår kvalhymn.

Av någon anledning så känner jag mig lugnare än förra året. Men det kommer nog att förändras. Vi ska klara det här!

Nu kör vi!