Hahl Bundy: September 2000, vi hade i hemmapremiären slagit regerande mästarna Djurgården eftermål i sudden av Z:a. Jag stod på ståplats, den nu 13-årige sonen sov i bärselen på min mage, med feta hörlurar runt huvudet. Rörde inte en min när jag skrek i eufori vid avgörandet. Dagen efter skrev riksmedia lyriska artiklar om att det var som om pucken var glad över att hockeyn äntligen hittat hem. Hem till Timrå.
Matchen efter, borta mot Brynäs. I lokalpressen skrev man bl.a att Huss vet hur Brynäs skall tas. Tydligen nådde han inte riktigt fram med den kunskapen, det blev torsk med 0-5. Men vad gjorde väl det? Jag minns att jag tog det lite med en axelryckning. Tänkte att det är så här det är, vi leker med de stora grabbarna i fuckin' elitserien. Vi lär bara få ett år. Men vi får i alla fall det, efter den 18-åriga Golgatavandringen där jag så många gånger nästan gav upp (men aldrig gjorde det) så fick jag till slut uppleva mitt kära Timrå i elitserien. Om så bara för en säsong.
En säsong har nu blivit 13. Grabben är 13 som sagt, finnig, 180 cm och med sprucken målbrottsröst. Och fortfarande lika ointresserad av hockey. Bara datorer där. Så ikväll blir han hemma. Hemma när Timrås öde kanske beseglas, när elitseriesagan kanske är all för den här gången.
Favoritarenor (och inte): Bortasektionen enda skamfläcken? Ja om man enbart ser till hockeyupplevelsen för samtliga kanske. Och då är jag definitivt med. Som jag konstaterat, då är SCA svårslagen. Jag har ju som bekant andra synpunkter också men för huvudsyftet, se hockey, har vi en topparena!
· 
screenshot20241122-061117.png
Matchen efter, borta mot Brynäs. I lokalpressen skrev man bl.a att Huss vet hur Brynäs skall tas. Tydligen nådde han inte riktigt fram med den kunskapen, det blev torsk med 0-5. Men vad gjorde väl det? Jag minns att jag tog det lite med en axelryckning. Tänkte att det är så här det är, vi leker med de stora grabbarna i fuckin' elitserien. Vi lär bara få ett år. Men vi får i alla fall det, efter den 18-åriga Golgatavandringen där jag så många gånger nästan gav upp (men aldrig gjorde det) så fick jag till slut uppleva mitt kära Timrå i elitserien. Om så bara för en säsong.
En säsong har nu blivit 13. Grabben är 13 som sagt, finnig, 180 cm och med sprucken målbrottsröst. Och fortfarande lika ointresserad av hockey. Bara datorer där. Så ikväll blir han hemma. Hemma när Timrås öde kanske beseglas, när elitseriesagan kanske är all för den här gången.