En sorgens dag. Men inte en oväntad dag, egentligen en ganska logisk följd av en serie inträffade händelser de senaste 5-6 åren. Alla lag, vilket som helst, i vilken serie som helst, i vilken idrott som helst, degraderas till slut om varje säsong bara går ut på att precis hålla näsan ovanför vattenytan aka nedflyttningsstrecket. Och det är inte kul. Det är psykiskt nedbrytande, en evig golgatavandring i skymningslandet.
Så, ärligt talat skiter jag lite i vilken serie vi spelar i. Men vad jag inte vill ha ut av mitt favoritlag är negativism, hopplöshet, mörker. Lyckas vi bara hålla skutan på rätt köl ekonomiskt sett och får in f-r-a-m-t-i-d-s-t-r-o i vårt kära Timrå IK så föredrar jag att vara ett topplag i allsvenskan som inte riktigt räcker till alla dagar i veckan jämfört det Timrå IK vi genomlidit de senaste åren. Grå, gråare, gråast. Brun, brunare, brunast.....Det är så mycket roligare att sträva, framåt, uppåt. Inte kämpa mot döden konstant.
Minns alla derbyn mot Sundsvall Hockey när det begav sig. Kriget. I kvällspressen kallat "sveriges hetaste derby" vid något tillfället. När SCA-cupen var ett av säsongens viktigaste tillfälle, en kraftmätning i distriktet inför det stora allvaret. Läktar"hatet". Kärring-Wiklund....Då var hockey roligt. Fast vi spelade i Allsvenskan. Nu finns inte SH där och det tycker jag som hockeyälskare är synd. Istället får vi "hata" Malmö, Djurgårn, SSK med flera nästa säsong. Kalla Asplöven för jävla skoterraggare. osv. osv. Livet har inte gått under, det har bara givits nya möjligheter.
Revanch!!!
MOBILT
· 
