Många av Timrås allra varmaste anhängare är folk som lever stora delar av sina liv genom laget. Spelarna blir deras ställföreträdande hjältar. När Timrå vinner, vinner vi. När Timrå torskar så är det vår värld som rasar. När kärleken sviks blir man förbannad när man borde bli ledsen. Likadant fungerar det för oss som är tjuvkopplade till hjärtat genom hela livet. Vi går nakna i stormen. Vi är oändligt patetiska. Vi handlar först och tänker (i bästa fall) sen.
En förlust är inte bara en spelares förlust eller en klubbs förlust Det är framförallt fansens förlust. De som alltid sluter upp i tusentals och ramar in matcherna med sin kärlek. Det är vår förlust. Det är därför inte konstigt att vi protesterar ibland som vi gör, lättar på frustrationen för att sen gå vidare.
När jag ser tillbaka på mitt liv står det väldigt klart och tydligt för mig att det är sorgerna som gjort mig till en bättre människa. Kan man säga så? Framgångarna har gått rakt igenom mig, som spöken eftersom de inte är så många. Nederlagen tjuter som en iskall vind de är omöjliga att ljuga bort eller dribbla med.
Förluster är kvitton på att vi levt, att vi faktiskt vågat leva vidare också när livet inte alltid är så enkelt att leva. En bra människa kännetecknas av hur hon handskas med en förlust, med katastrofen, med nederlaget. Jag går stolt med huvudet högt. Jag är en del av nederlaget precis som jag är en del av segrarna. Så fungerar en genuin medmänniska och lojal Supporter.
När man ser tillbaka på sitt liv upptäcker man till sist att man inte skulle vilja vara utan de stora sorgerna. Varför? Därför att det är när hjärtat svider, det är vid sorger och nederlag, som vi växer som människor, som vi sys och tråcklas till en något bättre medmänniska, en lugnare, värdigare och tålmodigare människa. Fråga vem som helst som överlevt ett sjukdomsbesked, en skilsmässa, eller som nu Uttåg ur ES. I efterhand hör man han el. hon säga: "Det var det bästa som kunde hända mig…"
Jag har insett att detta var det bästa för oss. Ett nytt steg. En ny början. Låt det börja den 10/8.
Järngänget fortsätter skriva flitigt, cred för det.....det är ju ni som håller den här sidan vid liv.
Men fan...
....Vi har ju inga målvakter. Vad händer? Dervovovovouvilles son med 3,42 m långa benskydd? Spöket Hodgsons tre-armade kusin med 2 plockar....vad får vi?
.....Spetsen. Nordgren....AHL-Stjärnor..... ? En fet stjärna från Töva Tigers... Va? Söderström.... Mandervilles toktaggade polare...vad händer?
· 
Många av Timrås allra varmaste anhängare är folk som lever stora delar av sina liv genom laget. Spelarna blir deras ställföreträdande hjältar.
När Timrå vinner, vinner vi. När Timrå torskar så är det vår värld som rasar.
När kärleken sviks blir man förbannad när man borde bli ledsen.
Likadant fungerar det för oss som är tjuvkopplade till hjärtat genom hela livet.
Vi går nakna i stormen. Vi är oändligt patetiska. Vi handlar först och tänker (i bästa fall) sen.
En förlust är inte bara en spelares förlust eller en klubbs förlust
Det är framförallt fansens förlust.
De som alltid sluter upp i tusentals och ramar in matcherna med sin kärlek. Det är vår förlust.
Det är därför inte konstigt att vi protesterar ibland som vi gör, lättar på frustrationen för att sen gå vidare.
När jag ser tillbaka på mitt liv står det väldigt klart och tydligt för mig att det är sorgerna som gjort mig till en bättre människa. Kan man säga så?
Framgångarna har gått rakt igenom mig, som spöken eftersom de inte är så många.
Nederlagen tjuter som en iskall vind de är omöjliga att ljuga bort eller dribbla med.
Förluster är kvitton på att vi levt, att vi faktiskt vågat leva vidare också när livet inte alltid är så enkelt att leva.
En bra människa kännetecknas av hur hon handskas med en förlust, med katastrofen, med nederlaget. Jag går stolt med huvudet högt. Jag är en del av nederlaget precis som jag är en del av segrarna. Så fungerar en genuin medmänniska och lojal Supporter.
När man ser tillbaka på sitt liv upptäcker man till sist att man inte skulle vilja vara utan de stora sorgerna.
Varför? Därför att det är när hjärtat svider, det är vid sorger och nederlag, som vi växer som människor, som vi sys och tråcklas till en något bättre medmänniska, en lugnare, värdigare och tålmodigare människa.
Fråga vem som helst som överlevt ett sjukdomsbesked, en skilsmässa, eller som nu Uttåg ur ES.
I efterhand hör man han el. hon säga: "Det var det bästa som kunde hända mig…"
Jag har insett att detta var det bästa för oss. Ett nytt steg. En ny början. Låt det börja den 10/8.
Ett första steg mot återkomsten där vi hör hemma!
Så ser jag på det.