Timrå IK

Håckyvardag på bakgården.

Styr min dystra franska bil mot en avkrok med vapenfabrik på dekis. Karlskoga är ingen munter plats.

Ishallen är väl bland det tuffaste man kan hitta. 70-tal. Långsida och kortsida i kall grå betong med en känsla av ståplats och torsk på Tallinn. Dock trevliga vakter och personal. Nu har man även fått EN biljettkassa som tar kort!

Idel hårdrockar t-shirts och slitna jeansjackor varvat med bittra gubbar som byggt kanoner och spränggranater i hela sitt liv. Läktarna känns sådär farliga som Bronx i New York kändes 1984.

Timrå värmer upp. Vi får ögonkontakt med spelarna som ser förvånade ut när man tittar på fyra tillresta supportrar som står ensamma tätt ihop mitt i tårtbiten för bortastå.

Ur skuggorna kliver plötsligt en stabil herre i TIK-keps. Hälsar med ett fast handslag och brättar på felfri dialekt att han bott här i typ 30 år. Han sjunger plötsligt låten som finns på skiva med Jonny Cutts orkester där Lillstrimma kompar... Ni vet den där "pucken släppes".

Matchen är lunk. Inga toppar. Många utvisningar. Timrå står upp men har problem med avslut. Karlskoga får som jag ser det, ett skitmål när ett höstlöv finner ner från bakom målet. Sedan står det 1-0 i månader. Timrå klarar utvisning efter utvisning. Till sist orkar man inte stå mot och det känns som om alla längtar bort. Hem. Ut ur den kalla ödsliga hallen. Ut i den värmande och blöta höstkvällen i två graders värme.

Minns inga namn. Ingen TIK-are mejslade fram sin profil. Vi blev mest en grå massa av rött och vitt.

Sista två minuterna fick vi sällskap av en kvinnlig ordningsvakt i full uniform. Hon talade oavbrutet om dansband, hästhoppning, tråkig sambo och om uppdraget att eskortera oss ut i mörkret efter matchen. Stötte hon på oss? Eller var hon bara glad över besökare utifrån? Vi stirrade krampaktigt på de sista minutrarna när TIK körde sex mot fem. Hon bara malde på.

Hennes värmländska klingade till sist bort när vi hesa styrde iväg från denna hemska håla.

Hockey kan vara vackert. Men sällan i Karlskoga.