Dundrade hem genom dimman från Södertälje i den franska bilen. En knastrig men högljudd bilsterio på repeat.
Tre låtar. Tre budskap. Timrå Hej, Rammsteins Du hast och Avery Watts med ENOUGH!
McDonalds i Strängnäs. Tjejen i kassan såg ut som hon ville ligga med någon av oss tre timråtröjor som klev in genom dörrarna som i en dammig westernfilm. Även om jag inte längre kvalar in i den ”liggaklicken” fanns där åter lite klassisk magisk TIK-energi som i alla fall fanns förr.
(Alltså på den tiden ungefär när Bulla åkte med supporterbussen till Bofors innan Elitserien)
Nu nöjde vi oss med att drömma om rödvita piratskepp i bollhavet och smaskade snällt i oss våra hamburgare innan vi fortsatte vårt lilla segertåg hem.
I trapphuset öppnade min märkliga VIK-granne dörren. Han såg eländig ut och väste hest:
- Kom in på en stänkare.
Jag klev på. Fick en kall oktoberfestöl i brist på skumpa. Därefter öppnade han sitt hjärta.
Tydligen hade hela VIK-laget låst in sig i omklädningsrummet flera timmar efter gårdagens förlustmatch.
- - Kriiiiiiiiiiiiiiis.
Mumlade VIK-grannen lågt mellan de ymniga klunkarna av dålig whisky.
Innan han nästan somnade rödgråten och uppgiven över en hög med tomflaskor insåg jag att knäckta grannen även försökte tala om att VIK snart möter Timrå… Och att han på något vis kände skräck inför framtiden…
Jag tröstade honom med några värmande ord:
- - Ta det lugnt. Västerås är favoriter. Lyckas vi göra en bra match är vi nöjda. Känn ingen press!
Innan jag lämnade lägenheten kom frågan:
- - Jo just ja. Timrå lirade väl även i kväll? Hur gick det?
Den finaste formen av hockeyångest.
Han spydde när jag stängde dörren.
MOBILT
· 
