Timrå IK

Det lär råda full aktivitet bakom kulisserna. Inte för att man ska gå händelserna i förväg men tänk OM, jag säger OM Timrå skulle få med sig 3 pinnar mot Västerås på torsdag...vad händer då på lördag? Jag stod själv på parkeringen i afton och det var snudd på att alla bilar som sökt sig ut till arenan fick plats. På slutet var det vilda western, parkera där det gick. Typ.
Jag har varit ruskigt negativt i hur man byggt bort bakre parkeringen där man nu kan spela fotboll på konstgräs. Och visst, det är väl vackert så, men: var finns visionerna från kommunens sida?
Efter kvällens batalj så börjar jag så smått skönja ett mönster i det här laget. Det är ingen enda spelare som viker ner sig. Man står upp för sina medspelare, man åker våldsamt med skridskor och man offrar sig. Hallin, Wedin, Molinder och Norja, alla spelare man gått och väntat på börjar röra på sig. Norja fick priset som matchens lirare men ikväll hade jag inte sagt något om Hallin, Molinder eller en sån som Emil Pettersson fått det. Det är fina insatser från många spelare i dag. Det är godkänt på alla håll och det är förjävla kul att se detta lag. De växer sakta men säkert som grupp, de tar för sig mer, vågar mer och framförallt vinner laget på hemmais igen.

Och apropå hemmais. 3644 personer hade sökt sig till proppskåpet i afton. Trots ledigt från skolan är det en imponerande siffra. Skit samma att det kanske fanns en massa friplåtar och annat till matchen, drygt 3600 imponerar på mig. Inte lär de blivit besviken heller.

Det är enormt starkt att vinna mot AIK, på det sätt man gjorde. Jag tyckte att man misshandlades från domarhåll och jag såg en tydlig AIK-favör i domsluten. Men det struntade detta lag i. Man fokuserade på matchen, på sin egen insats och på laget. Man föll inte i några fällor utan fortsatte spela "äckligt disciplinerat" i boxplay. Jag upplevde från sittplats som att AIK kändes ofarlig i sina PP.

Otroligt jämn tabell men ändå andas jag en otrolig optimism. Ikväll kändes det lite som att vi har något att bygga på. Supportrarna dök upp, spelarna levererade, hallen levde upp som i fornstora dar. Det finns något att ta på som obotlig optimism. En strimma hopp, som känns äkta. Inte bara det där hoppet som aldrig överger en. Nej, det är på riktigt. Och kul är det. Så in i h-e.