Det sitter antagligen männsikor och läser det här inlägget med 30-talet fler år på nacken än jag har. Människor som upplevt betydligt värre tider än det jag just nu genomgår. Dom människorna beundrar jag. Stå på er, fortsätt älska Timrå IK, fortsätt ge oss belackare en tro på framtiden.
Jag är en person som ganska enkelt ger upp. Eller jag har ofta en tro som jag jobbar stenhårt efter. Men om jag inte når dit jag tänkt så kommer oftast den negativa sidan fram och det negativa tar överhanden. Timrå IK (dess A-lag) är ett lysande exempel på hur min tro snabbt förvandlas till något negativt och hur jag går ner mig kapitalt när laget inte levererar som jag trott. Det känns just nu så oerhört tungt, så fruktansvärt bittert, att jag inte längre vet var jag ska ta vägen.
Bara att jag glömmer bort att laget spelade match i onsdags berättar lite i vilken fas jag är inne i när det gäller kärleken till den här föreningen. Jag kommer alltid att älska Timrå IK, skoningslöst, men det gör mig väldigt rädd när jag glömmer bort matchdagar eller knappt bryr mig när laget spelar...
Föreningen kämpar i motvind. Man skär i spelartrupp, i drift, i medarbetare, ja i stort sett allt man kan skära. Men det räcker inte. Laget har hamnat i en situation att man inte längre tror på det här. Man underpresterar, man vet varken in eller ut, man famlar i mörker. Och att någon skall hjälpa dem på vägen är knappast troligt då pengarna är slutt. Sedan länge.
Vad får denna skuta att vända igen? Finns det någon därute som kan svara på det. Nubbens ambition att byta ut delar av laget? Någon oljeshejk som köper kvar oss? Att kommunen köper arenan och frigör pengar för att rädda oss kvar genom nödvändiga åtgärder? Eller vad?
Jag undrar vad som skulle få detta sjunkande skepp (för visst är det så?) att lyfta igen. Går det ö h t? Jag är oftast en tämligen positiv person som sett ljuset under senare år trots rekonstruktion och en kraftigt nerbantad A-lagsbudget. Men efter allt som hänt - och händer - så undrar jag om inte allt tar ett abrupt slut inom kort. Hur ska situationen räddas upp då ingen är beredd att hjälpa föreningen ekonomiskt, ingen normal funtad människa vill köpa arenan och ingen spelare för vår plånbok vill komma hit till oss och lira? Vad talar för att föreningen reder ut denna minst sagt prekära situation.
En del av mig håller på att dö, och jag mår våldsamt dåligt över det. Utan Timrå IK i kommunen kan man lika gärna flytta till Holm. Eller nåt.
250kg kärlek: Alla ska vi dö idrottsföreningar brukar leva längre än oss människor,men Tik mår allt bättre än bra tyvärr en stor kommun skulle pumpat in pengar typ Gävle Övik Skelefteå Södertälje får över 10 milj oom år tyvärr slutet är nära Arenan blir överflödig om inte Timrå kommun tar över,kan jag ha fel?
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
Jag är en person som ganska enkelt ger upp. Eller jag har ofta en tro som jag jobbar stenhårt efter. Men om jag inte når dit jag tänkt så kommer oftast den negativa sidan fram och det negativa tar överhanden. Timrå IK (dess A-lag) är ett lysande exempel på hur min tro snabbt förvandlas till något negativt och hur jag går ner mig kapitalt när laget inte levererar som jag trott. Det känns just nu så oerhört tungt, så fruktansvärt bittert, att jag inte längre vet var jag ska ta vägen.
Bara att jag glömmer bort att laget spelade match i onsdags berättar lite i vilken fas jag är inne i när det gäller kärleken till den här föreningen. Jag kommer alltid att älska Timrå IK, skoningslöst, men det gör mig väldigt rädd när jag glömmer bort matchdagar eller knappt bryr mig när laget spelar...
Föreningen kämpar i motvind. Man skär i spelartrupp, i drift, i medarbetare, ja i stort sett allt man kan skära. Men det räcker inte. Laget har hamnat i en situation att man inte längre tror på det här. Man underpresterar, man vet varken in eller ut, man famlar i mörker. Och att någon skall hjälpa dem på vägen är knappast troligt då pengarna är slutt. Sedan länge.
Vad får denna skuta att vända igen? Finns det någon därute som kan svara på det. Nubbens ambition att byta ut delar av laget? Någon oljeshejk som köper kvar oss? Att kommunen köper arenan och frigör pengar för att rädda oss kvar genom nödvändiga åtgärder? Eller vad?
Jag undrar vad som skulle få detta sjunkande skepp (för visst är det så?) att lyfta igen. Går det ö h t? Jag är oftast en tämligen positiv person som sett ljuset under senare år trots rekonstruktion och en kraftigt nerbantad A-lagsbudget. Men efter allt som hänt - och händer - så undrar jag om inte allt tar ett abrupt slut inom kort. Hur ska situationen räddas upp då ingen är beredd att hjälpa föreningen ekonomiskt, ingen normal funtad människa vill köpa arenan och ingen spelare för vår plånbok vill komma hit till oss och lira? Vad talar för att föreningen reder ut denna minst sagt prekära situation.
En del av mig håller på att dö, och jag mår våldsamt dåligt över det. Utan Timrå IK i kommunen kan man lika gärna flytta till Holm. Eller nåt.