Jag skulle kunna skriva ett mastodontinlägg där jag ältar hur jag följt föreningen i tjugo år och hur deprimerad jag blir när jag tänker på den nuvarande situationen. Men det skulle bara bli en droppe ett hav - de flesta timråsupportrar känner nog likadant.
Och visst ser det mörkt ut, inget snack om den saken. Samtidigt så är jag så korkad att jag tror att man kan vända på de senaste årens negativa utveckling. Jag inser att ekonomin är en nyckel som behövs för att öppna dörren till bättre tider, och just nu är skattkistorna tomma. Men det fanns en tid på nittiotalet när Skellefteå hade så dålig ekonomi att man blev tvungna att köpa puckar från den lokala sportbutiken kontant. Det är svårt att föreställa sig när man tänker på var laget är idag.
Ändå så har jag svårt att föreställa mig att det finns någon mirakellösning. Oljeshejken har jag inga förhoppningar om, utan jag är mer än nöjd om kommunen kan gå in och ta över arenan. Det skulle ge en tryggare grund att stå på, men det skulle inte innebära att krisen är över.
Tankarna har snurrat några varv och slutsatsen jag har kommit fram till är att laget är felkonstruerat. Jag har ingenting emot juniorer, men i dagens Timrå får de bära ett alldeles för tungt ansvar.
Jag utger mig inte för att vara någon expert, men jag ifrågasätter om det inte är dags att tänka om när det gäller värvningsstrategin. Mina tankar är präglade av nostalgi, men samtidigt så är det uppenbart att den nuvarande strategin inte fungerar.
Det jag skulle önska är att man blev bättre på att rekrytera spelare som fastnat i utvecklingen och behöver en andra chans. Tidigare var Timrå extremt bra på det, och det lade också grund för framgång. Jag tror att en balanserad kombination av juniorer och mer rutinerade spelare - alla kämpandes för sina karriärer - skulle kunna bli en framgångsfaktor.
Sedan är jag fundersam över rollfördelningen i laget. Är det något fel att ha två kedjor med spelare som ska utgöra det offensiva hotet och sedan två kedjor med rollspelare? Detsamma gäller backsidan. I dagsläget känns det som om föreningen har en massa spelare som egentligen inte är specialiserade på någonting, eller brutalt uttryckt: Inte bra på någonting.
Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag, men jag nöjer mig nu. Min slutsats blir att vi inte är framme vid slutet, men att det krävs förändringar för att vända skutan.
Vi kanske ska ansöka om att gå med i KHL, Strimma var ju den första utländskaspelare att träna med CSKA Moskva. Så varför inte följa traditionen och bli första Svenska klubben i KHL?
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
Jag skulle kunna skriva ett mastodontinlägg där jag ältar hur jag följt föreningen i tjugo år och hur deprimerad jag blir när jag tänker på den nuvarande situationen. Men det skulle bara bli en droppe ett hav - de flesta timråsupportrar känner nog likadant.
Och visst ser det mörkt ut, inget snack om den saken. Samtidigt så är jag så korkad att jag tror att man kan vända på de senaste årens negativa utveckling. Jag inser att ekonomin är en nyckel som behövs för att öppna dörren till bättre tider, och just nu är skattkistorna tomma. Men det fanns en tid på nittiotalet när Skellefteå hade så dålig ekonomi att man blev tvungna att köpa puckar från den lokala sportbutiken kontant. Det är svårt att föreställa sig när man tänker på var laget är idag.
Ändå så har jag svårt att föreställa mig att det finns någon mirakellösning. Oljeshejken har jag inga förhoppningar om, utan jag är mer än nöjd om kommunen kan gå in och ta över arenan. Det skulle ge en tryggare grund att stå på, men det skulle inte innebära att krisen är över.
Tankarna har snurrat några varv och slutsatsen jag har kommit fram till är att laget är felkonstruerat. Jag har ingenting emot juniorer, men i dagens Timrå får de bära ett alldeles för tungt ansvar.
Jag utger mig inte för att vara någon expert, men jag ifrågasätter om det inte är dags att tänka om när det gäller värvningsstrategin. Mina tankar är präglade av nostalgi, men samtidigt så är det uppenbart att den nuvarande strategin inte fungerar.
Det jag skulle önska är att man blev bättre på att rekrytera spelare som fastnat i utvecklingen och behöver en andra chans. Tidigare var Timrå extremt bra på det, och det lade också grund för framgång. Jag tror att en balanserad kombination av juniorer och mer rutinerade spelare - alla kämpandes för sina karriärer - skulle kunna bli en framgångsfaktor.
Sedan är jag fundersam över rollfördelningen i laget. Är det något fel att ha två kedjor med spelare som ska utgöra det offensiva hotet och sedan två kedjor med rollspelare? Detsamma gäller backsidan. I dagsläget känns det som om föreningen har en massa spelare som egentligen inte är specialiserade på någonting, eller brutalt uttryckt: Inte bra på någonting.
Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag, men jag nöjer mig nu. Min slutsats blir att vi inte är framme vid slutet, men att det krävs förändringar för att vända skutan.