söder över:
Jag är inte 100, men jag gissar att första gången jag hörde talas om ångest var i samband med undervisningen i litteraturhistoria, antingen på högstadiet eller på gymnasiet. Då är det Pär Lagerkvist jag tänker på:
"Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen."
Etc...
Ångest i hockeysammanhang kan dyka upp t ex när man tänker tillbaka på outplånliga minnen som kvartsfinalserierna 2005, 2007 och 2009. Där man kände att vi hade något större på gång, men aldrig fick veta hur det hade gått i semifinalerna med de lag vi hade.
Jag kom med i bilden under en säsong som Timrå åkte ur Elitserien (1977/78). Det var jävligt synd, för säsongen därpå åkte vi inte ut och såg matcher i alls samma utsträckning. Här blir jag bitter när jag tänker på att vi hade ledningen med 8-1 mot "Löven" i sista kvalmatchen 1978. Det hade räckt med 8-2, men vi släppte in två mål ytterligare.
Jaji...
MOBILT
· 
screenshot20241122-061117.png
Sedan kom någon period för mig där jag fick en klubba av N Dyren och blev målis fixerad delux!
Underbara härliga ungdomsminnen från tider där ingenting elakt fanns... Inga ekonomiska bekymmer. (Vad var ekonomi lixom) ingen spelare var kass alla var duktiga på att åka skridskor (vad mer var det med hockey lixom) domarkåren var perfekt jag hittade aldrig några brister! Och dom var nästa bättre på rören än spelarna! Allt var romantiskt och underbart bara!
Den tiden får jag aldrig tillbaka.
Nu tar man en period i taget och försöker tvinga upp en tilltro till tre poäng för man ser ett bra kroppsspråk vi första nedsläpp!
Hehe jaja det har sin charm det med! Unga spelare som gått en lång väg inom föreningen är det som jag uppskattar mest med laget nu för tiden!