"Jag har läst lite översiktligt här och har några reflektioner.
Timrå IK lånade sig inte till toppen av svensk ishockey. Grunden till dagens problem lades genom agerandet runt slutet på 00-talet. Utgångsläget och förutsättningarna för nuvarande klubbledning präglades av belåning, skulder, degradering och arenakostnad. Utmaningen har varit en balansgång att med så låga kostnader som möjligt ha en intäktsbild för att kunna bära den fasta arenakostnaden. Att åka ur Hockeyallsvenskan hade inneburit en sämre ekonomisk situation. Det mest ansvarsfulla ur ett allmänt perspektiv har varit att gå ovanstående balansgång så bra som möjligt för att på sikt bygga upp en stabil ekonomi.
TIK:s situation är självklart klubbens eget ansvar. En avgörande faktor har dock varit anläggningskostnaden, som styrs till stor del av det kommunala åtagandet. Timrå kommun har ett jämförelsevis lågt anläggningsstöd och man har heller inte som på andra håll (Umeå, Mora, Södertälje) valt att köpa tillbaka anläggningen när föreningsägandet inte varit hållbart. En förutsättning för många idrottsföreningars verksamhet (även för IFSH) är det kommunala anläggningsåtagandet, antingen genom kommunalt ägande och drift, eller genom föreningsägandet och ett driftstöd. Om man jämför det här får man en bild av vilken grad en idrottsanläggning är kommunalt subventionerad. SEA är både relativt (subvention sett till anläggningskostnad) och absolut (summa) minst lika mycket eller mer kommunalt subventionerad än Eon Arena. Allmänt ger idrottsanläggningar mycket tillbaka till både samhälle och kommun, genom bättre folkhälsa och direkta samt indirekta intäkter som framförallt större idrottsföreningar generar (exempelvis TIK). Jag tycker alltså snarare att Sundsvalls kommun gör rätt med sitt större åtagande, än Timrå kommun med sitt mindre.
Till nästa säsong blir det sannolikt lokalderbyn igen, vilket är bra för hockeytempen i Medelpad. Senast det begav sig var det en väldigt bra miljö och utgångsläge för Timrå IK:s resa mot Sverige-toppen. Situationen är liknande som i slutet på 90-talet, med några stora och betydelsefulla skillnader: TIK:s juniorverksamhet är ännu bättre och man har ett av landets bästa hockeygymnasier, föreningen har byggt upp ett sportsligt kunnande och kompetens för högsta elitnivå och TIK har en arena av SHL-klass - med allt vad det innebär (personligen anser jag att det grytformade arenarummet är bäst i landet). Efter kriser och stålbad rör man sig mot ett läge där man på allvar kommer att kunna utveckla verksamheten igen.
IFSH står inför ett över tid omöjligt uppdrag. Att bedriva konkurrenskraftig verksamhet på hockeyallsvensk nivå är tråkigt nog till en stor del en resursfråga. Konkurrensen är mördande redan på lokal nivå, från andra idrotter och föreningar; inte minst från TIK som har de näst största sponsorintäkterna i Hockeyallsvenskan.
· · 
Jag saxar ett svar från IFSH-fans forum:
"Jag har läst lite översiktligt här och har några reflektioner.
Timrå IK lånade sig inte till toppen av svensk ishockey. Grunden till dagens problem lades genom agerandet runt slutet på 00-talet. Utgångsläget och förutsättningarna för nuvarande klubbledning präglades av belåning, skulder, degradering och arenakostnad. Utmaningen har varit en balansgång att med så låga kostnader som möjligt ha en intäktsbild för att kunna bära den fasta arenakostnaden. Att åka ur Hockeyallsvenskan hade inneburit en sämre ekonomisk situation. Det mest ansvarsfulla ur ett allmänt perspektiv har varit att gå ovanstående balansgång så bra som möjligt för att på sikt bygga upp en stabil ekonomi.
TIK:s situation är självklart klubbens eget ansvar. En avgörande faktor har dock varit anläggningskostnaden, som styrs till stor del av det kommunala åtagandet. Timrå kommun har ett jämförelsevis lågt anläggningsstöd och man har heller inte som på andra håll (Umeå, Mora, Södertälje) valt att köpa tillbaka anläggningen när föreningsägandet inte varit hållbart. En förutsättning för många idrottsföreningars verksamhet (även för IFSH) är det kommunala anläggningsåtagandet, antingen genom kommunalt ägande och drift, eller genom föreningsägandet och ett driftstöd. Om man jämför det här får man en bild av vilken grad en idrottsanläggning är kommunalt subventionerad. SEA är både relativt (subvention sett till anläggningskostnad) och absolut (summa) minst lika mycket eller mer kommunalt subventionerad än Eon Arena. Allmänt ger idrottsanläggningar mycket tillbaka till både samhälle och kommun, genom bättre folkhälsa och direkta samt indirekta intäkter som framförallt större idrottsföreningar generar (exempelvis TIK). Jag tycker alltså snarare att Sundsvalls kommun gör rätt med sitt större åtagande, än Timrå kommun med sitt mindre.
Till nästa säsong blir det sannolikt lokalderbyn igen, vilket är bra för hockeytempen i Medelpad. Senast det begav sig var det en väldigt bra miljö och utgångsläge för Timrå IK:s resa mot Sverige-toppen. Situationen är liknande som i slutet på 90-talet, med några stora och betydelsefulla skillnader: TIK:s juniorverksamhet är ännu bättre och man har ett av landets bästa hockeygymnasier, föreningen har byggt upp ett sportsligt kunnande och kompetens för högsta elitnivå och TIK har en arena av SHL-klass - med allt vad det innebär (personligen anser jag att det grytformade arenarummet är bäst i landet). Efter kriser och stålbad rör man sig mot ett läge där man på allvar kommer att kunna utveckla verksamheten igen.
IFSH står inför ett över tid omöjligt uppdrag. Att bedriva konkurrenskraftig verksamhet på hockeyallsvensk nivå är tråkigt nog till en stor del en resursfråga. Konkurrensen är mördande redan på lokal nivå, från andra idrotter och föreningar; inte minst från TIK som har de näst största sponsorintäkterna i Hockeyallsvenskan.
/ Lars (med lånad inlogg, tack Gulle Gull!)"