DJ Hemp: "och sedan är det nog den säsongen man mest har hört talas om när man lyssnat på de riktigt gamla uvarna som var där."
Ja, och här har du EN av dom där uvarna. Minns det som igår. Ett par busslaster med brynäsare åkte upp från Gävle, biljetter hade vi förstås köpt. Väl framme möts vi av ett kokande hav av människor utanför arenan och får beskedet att det redan är fullsatt och att inga fler släpps in. Plötsligt börjar nån skaka på staketet vid entrén, fler rycker in och staketet ger till sist vika. Ingen idé att fundera ngt mer, bara att hänga på alla andra om man skulle få sen nån match efter 20 mils bussåkande. Väl inne är det totalt fullpackat med folk, som står på soptunnor och allt vad man kommit över för att se bättre. Några hade t.o.m klättrat upp och satt sig i fackverksbjälkarna som håller uppe taket på arenan. I en av pauserna märker jag att jag tappat min klocka i all förvirring, beger mig utan nåt större hopp till nån sorts sekretariat som går ut med en efterlysning i högtalarna. Trot eller ej, men nån har hittat min klocka och lämnat in den. Oskadad. Matchen är jämn och Strimma skickar in vinstpucken via en styrning på Stig Östling (tror jag...). Ingen rolig hemresa direkt, men helt klart ett minne för livet.
Tack för den av mig tidigare olästa berättelsen! Jag gillar sånt. Med lite personliga anekdoter som den om klockan samt ditt perspektiv från upplevelsen i stort. Det är uppskattat. Själv har jag bara läst och hört om denna århundradets match i Timrå.
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
· 
Ja, och här har du EN av dom där uvarna.
Minns det som igår.
Ett par busslaster med brynäsare åkte upp från Gävle, biljetter hade vi förstås köpt.
Väl framme möts vi av ett kokande hav av människor utanför arenan och får beskedet att det redan är fullsatt och att inga fler släpps in.
Plötsligt börjar nån skaka på staketet vid entrén, fler rycker in och staketet ger till sist vika. Ingen idé att fundera ngt mer, bara att hänga på alla andra om man skulle få sen nån match efter 20 mils bussåkande.
Väl inne är det totalt fullpackat med folk, som står på soptunnor och allt vad man kommit över för att se bättre. Några hade t.o.m klättrat upp och satt sig i fackverksbjälkarna som håller uppe taket på arenan.
I en av pauserna märker jag att jag tappat min klocka i all förvirring, beger mig utan nåt större hopp till nån sorts sekretariat som går ut med en efterlysning i högtalarna.
Trot eller ej, men nån har hittat min klocka och lämnat in den. Oskadad.
Matchen är jämn och Strimma skickar in vinstpucken via en styrning på Stig Östling (tror jag...).
Ingen rolig hemresa direkt, men helt klart ett minne för livet.