Knylan: RIDDAREN: Vem är du? DÖDEN: Jag är Döden. RIDDAREN: Kommer du för att hämta mig? DÖDEN: Jag har redan länge gått vid din sida. RIDDAREN: Det vet jag. DÖDEN: Är du beredd? RIDDAREN: Min kropp är rädd, inte jag själv. [DÖDEN: Nåja, det är ju ingenting att skämmas över.] Riddaren har rest sig upp, han fryser. Döden öppnar sin kappa för att lägga den kring Riddarens axlar. RIDDAREN: Vänta ett ögonblick. DÖDEN: Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov. RIDDAREN: Du spelar ju schack, inte sant? En glimt av intresse tänds i Dödens ögon. DÖDEN: Hur vet du det? RIDDAREN: Åh, jag har ju sett det på målningar och hört det i visorna. DÖDEN: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig schackspelare. RIDDAREN: Du kan ändå inte vara skickligare än jag. Han letar i sin stora påse som han haft bredvid sig och tar fram ett litet schackspel, sätter försiktigt ner det och börjar ställa upp pjäserna. DÖDEN: Varför vill du spela schack med mig? RIDDAREN: Det är min sak. DÖDEN: Det har du rätt i. RIDDAREN: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Spelar jag dig matt, friar du mig. [Är vi överens?] Riddaren räcker fram sina båda händer mot Döden, som ser på honom med ett plötsligt leende. Döden pekar. Riddaren öppnar handen. Där ligger en svart bonde. RIDDAREN: Du fick svart! DÖDEN: Det passar ju bäst så. Inte sant?
kulltorp: Så här glad och nöjd kan en liten tjej i Halland bli, när tomten kommer med rätt grejer. Helt fantastiskt vad mycket glädje vår fina klubb sprider runt om i Svea rike. God jul!
· 
img5178.jpeg
DÖDEN: Jag är Döden.
RIDDAREN: Kommer du för att hämta mig?
DÖDEN: Jag har redan länge gått vid din sida.
RIDDAREN: Det vet jag.
DÖDEN: Är du beredd?
RIDDAREN: Min kropp är rädd, inte jag själv.
[DÖDEN: Nåja, det är ju ingenting att skämmas över.]
Riddaren har rest sig upp, han fryser. Döden öppnar sin kappa för att lägga den kring Riddarens axlar.
RIDDAREN: Vänta ett ögonblick.
DÖDEN: Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.
RIDDAREN: Du spelar ju schack, inte sant?
En glimt av intresse tänds i Dödens ögon.
DÖDEN: Hur vet du det?
RIDDAREN: Åh, jag har ju sett det på målningar och hört det i visorna.
DÖDEN: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig schackspelare.
RIDDAREN: Du kan ändå inte vara skickligare än jag.
Han letar i sin stora påse som han haft bredvid sig och tar fram ett litet schackspel, sätter försiktigt ner det och börjar ställa upp pjäserna.
DÖDEN: Varför vill du spela schack med mig?
RIDDAREN: Det är min sak.
DÖDEN: Det har du rätt i.
RIDDAREN: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Spelar jag dig matt, friar du mig. [Är vi överens?]
Riddaren räcker fram sina båda händer mot Döden, som ser på honom med ett plötsligt leende. Döden pekar. Riddaren öppnar handen. Där ligger en svart bonde.
RIDDAREN: Du fick svart!
DÖDEN: Det passar ju bäst så. Inte sant?