Som idrottssupporter så blir man expert på att hantera besvikelser. För det är ju sällan som att ens drömmar om resultat och framgångar lever upp till det i verkligheten. Samtidigt så vore ju den tid man lägger på att följa ett lag kännas ganska tomt om det bara inkasserades segrar och pokaler hela tiden. Drömmar och förhoppningar är en viktig ingediens i supporterlivet liksom i livet självt och just det faktum att det ibland (ofta) går åt helvete ger näring till nya drömmar och förhoppningar. Kanske sänker man ribban till en mer realistisk nivå, eller så skapar man nya drömmar som att "åtminstone vinna ett derby". Just nu så börjar den där drömmen om att "komma tillbaka" till elitserien sakta krypa fram i ens inre, även om jag kämpar med näbbar och klor för att trycka den tillbaka. Jag försöker istället fokusera på kvällens länsderby. Att hantera besvikelser ja. Det är att intala sig att kvällens match är en av många och att det inte påverkar tabelläget. Att vi förmodligen kommer att förlora på grund av att Mattsson inte står i målet och att Modo vill visa vilken som är storebror. Kanske är det just det sistnämnda som gör att jag verkligen vill att vi vinner ikväll. Modos konstiga självbild och synen på sig själv som storebror som även ÖA:s Hägglund talar om. Den där identifieringen av sig själv i en tilbakablick som är värt absolut ingenting. Så Ohre & co. visa att Timrå IK, ett lag som jag följt sedan jag var liten grabb för många, många år sedan, inte bara är topp i tabellen utan också att kan vara i topp i Västernorrland. Sen behöver vi inte påtala för alla och envar om vilken bror som är äldst. Vi låter bara resultaten tala.
Frukost under den nakna glödlampan som hänger i en blekgul sladd över köksbordskivan från Perstorp.
Brynja, vadmarsbrallor och fullpumpade ögonrödor med limpa och byxvarm explorer som sörplas ur repiga duralexglas.
Dagen till ära har man tryckt in ett nyvässat TIK-pinn i bröstfläsket för att symbolisera hårdheten och allvaret inför dena högtid i gråsvårt och blanksvart.
Den minimala torkade rännilen med blod lyser rätt rött. Det doftar svett... Det vankas derby!
Långt bort hörs svaga toner från duellerande banjos som börjar komma igång...
Jag har bett min IT-kompis att faxa över Modanos 300-senaste HS-inlägg som nu högläses med shamanaktig inlevelse...
2-3 blir det. Annars kommer högen med utkastade tv-apparater från fönstret på andra våningen att växa.
· 
Just nu så börjar den där drömmen om att "komma tillbaka" till elitserien sakta krypa fram i ens inre, även om jag kämpar med näbbar och klor för att trycka den tillbaka. Jag försöker istället fokusera på kvällens länsderby.
Att hantera besvikelser ja. Det är att intala sig att kvällens match är en av många och att det inte påverkar tabelläget. Att vi förmodligen kommer att förlora på grund av att Mattsson inte står i målet och att Modo vill visa vilken som är storebror.
Kanske är det just det sistnämnda som gör att jag verkligen vill att vi vinner ikväll. Modos konstiga självbild och synen på sig själv som storebror som även ÖA:s Hägglund talar om. Den där identifieringen av sig själv i en tilbakablick som är värt absolut ingenting. Så Ohre & co. visa att Timrå IK, ett lag som jag följt sedan jag var liten grabb för många, många år sedan, inte bara är topp i tabellen utan också att kan vara i topp i Västernorrland. Sen behöver vi inte påtala för alla och envar om vilken bror som är äldst. Vi låter bara resultaten tala.