Nisse på Mon: Nog är det så. Timrå IK är en förening som gått igenom mycket. Stålbad, kriser och en och annan ångestladdad vacker framgång.
En organism som spretar och sprattlar. Många viljor i en lagsport som i sig själv genomgår stora förändringar.
Jag själv börjat känna en uppgivenhet. Kanske är det långt över 20 år av notoriskt och märkligt fanatiskt supporterskap som börjar sätta sig i knäna...
Sist jag tog mig på TIK-match mot AIK borta, då infann sig plötligt ett märkligt vemod. Jag kom på mig med att börja snegla mot en bekväm sittplats.
Fy fan.
Eller mot Almtuna för någon månad sedan. Då hamnade jag nästan i slagsmål med en överförfriskad ung het TIK-are som inte slutade vifta med sin supporterflagga framför mig när spelet drog igång. Jag såg glöden i hans ögon. Själv såg jag inte spelet och blev mest irriterad... Jag har tänkt en del på detta. Minns när jag själv sydde flaggor och bekostade "bootleg"-thirts som man än i dag kan få se ett och annat slitet exemplar av när man åker och står i klacken...
Alla vet att soljäveln kommer att slockna en dag. För mig är det en piss i Mississippi. Skräcken för att glöden ska falna i Timrå IK är betydligt värre.
Jag har i alla fall fan gjort mitt. Mina två söner som nu är utflugna ur typ "örnboet" i typ "tallen" är fostrade till rödvita supportrar fast dom föddes typ 500 kilometer från den heliga gralen "ladan" i Timrå.
Utan en spänn i ersättning har jag lagt minst 20 år av mitt liv till att följa och stå upp för detta lag.
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
En organism som spretar och sprattlar. Många viljor i en lagsport som i sig själv genomgår stora förändringar.
Jag själv börjat känna en uppgivenhet. Kanske är det långt över 20 år av notoriskt och märkligt fanatiskt supporterskap som börjar sätta sig i knäna...
Sist jag tog mig på TIK-match mot AIK borta, då infann sig plötligt ett märkligt vemod. Jag kom på mig med att börja snegla mot en bekväm sittplats.
Fy fan.
Eller mot Almtuna för någon månad sedan. Då hamnade jag nästan i slagsmål med en överförfriskad ung het TIK-are som inte slutade vifta med sin supporterflagga framför mig när spelet drog igång. Jag såg glöden i hans ögon. Själv såg jag inte spelet och blev mest irriterad... Jag har tänkt en del på detta. Minns när jag själv sydde flaggor och bekostade "bootleg"-thirts som man än i dag kan få se ett och annat slitet exemplar av när man åker och står i klacken...
Alla vet att soljäveln kommer att slockna en dag. För mig är det en piss i Mississippi. Skräcken för att glöden ska falna i Timrå IK är betydligt värre.
Jag har i alla fall fan gjort mitt. Mina två söner som nu är utflugna ur typ "örnboet" i typ "tallen" är fostrade till rödvita supportrar fast dom föddes typ 500 kilometer från den heliga gralen "ladan" i Timrå.
Utan en spänn i ersättning har jag lagt minst 20 år av mitt liv till att följa och stå upp för detta lag.
Men jag ger aldrig upp!!!
Kom igen nu! Rise and shine!!!