orion: Stolthet inför traditioner är bra marknadsföring! Värdighet och inte en snabb "stå med mössan i hand" lösning är att föredra. Värdighet är en sällsynt ståndpunkt i dagens samhälle. Folk späker sig och låter sig förnedras i dokusåpor med mera dygnet runt för att just synas, bli sedda. Men vem bryr sig egentligen? Vad är uppnått? Vad är det vi har sett? Det riskerar drunkna i bruset. Parallelliteten med idrotten har ett tag varit att allt är till salu. Klubbnamn, logotyper(djur), happenings på arenorna. Nu kommer de stora sponsrade hallarna. De heter Arenor. Det är naturligtvis resurserna man är ute efter. Resurserna som gör det möjligt. resurserna som kan ge utrymme för satsningar och framgångar.
Men. Det finns många tecken på att trenden vänder. Anrell var senaste man som var ute efter idrottens själ i sin artikel. Nu handlade det om att Timrå förvaltat kulturen bra. Den publika kulturen, med mindre disco och mer plats för naturliga utlopp för publikljud. En förutsättning är ståplats. Om man bara skulle tänka ekonomiskt, skulle ståplats raderas från alla hallar omedelbart. Fler tecken på förändring: Allt fler klubbar återvänder till sina klubbmärken i orginal(eller något uppfräschade) och till sina orginalnamn. Man har insett att traditionen väger tungt. Klubbar är också varumärken nuförtiden. Tre kronor har inte polarbjörnen kvar. Det gäller att gå varsamt fram med orden och logotyperna. Man måste kunna det man gör. Jag utgår ifrån att man som sponsor vill synas och förknippas med klubben man väljer att stödja. Vissa val av klubbar är dock mer förpliktigande och utifrån ett sunt ansvar mer givna än andra. Tradition på orten. Man vill synas med klubben- inte vara ett med klubben. Att ge, att sponsra är också ett tecken på välvilja. Inte bara ett krav på div. saker. Jag hoppas att man med värdighet väljer namn. Det tror jag fler gör.
Är man döpt till ett fult namn kanske man kallas något annat men likväl så är det namnet man är döpt till som ropas upp vid skolstart, står på körkort etc. Är man inte nöjd, låter man byta namn. Det är inte likgiltigt vad man heter.
· 
Värdighet och inte en snabb "stå med mössan i hand" lösning är att föredra.
Värdighet är en sällsynt ståndpunkt i dagens samhälle.
Folk späker sig och låter sig förnedras i dokusåpor med mera dygnet runt för att just synas, bli sedda. Men vem bryr sig egentligen? Vad är uppnått? Vad är det vi har sett? Det riskerar drunkna i bruset.
Parallelliteten med idrotten har ett tag varit att allt är till salu. Klubbnamn, logotyper(djur), happenings på arenorna. Nu kommer de stora sponsrade hallarna. De heter Arenor. Det är naturligtvis resurserna man är ute efter. Resurserna som gör det möjligt. resurserna som kan ge utrymme för satsningar och framgångar.
Men. Det finns många tecken på att trenden vänder.
Anrell var senaste man som var ute efter idrottens själ i sin artikel. Nu handlade det om att Timrå förvaltat kulturen bra. Den publika kulturen, med mindre disco och mer plats för naturliga utlopp för publikljud.
En förutsättning är ståplats. Om man bara skulle tänka ekonomiskt, skulle ståplats raderas från alla hallar omedelbart.
Fler tecken på förändring: Allt fler klubbar återvänder till sina klubbmärken i orginal(eller något uppfräschade) och till sina orginalnamn. Man har insett att traditionen väger tungt. Klubbar är också varumärken nuförtiden. Tre kronor har inte polarbjörnen kvar.
Det gäller att gå varsamt fram med orden och logotyperna.
Man måste kunna det man gör.
Jag utgår ifrån att man som sponsor vill synas och förknippas med klubben man väljer att stödja. Vissa val av klubbar är dock mer förpliktigande och utifrån ett sunt ansvar mer givna än andra. Tradition på orten. Man vill synas med klubben- inte vara ett med klubben. Att ge, att sponsra är också ett tecken på välvilja. Inte bara ett krav på div. saker. Jag hoppas att man med värdighet väljer namn. Det tror jag fler gör.
Är man döpt till ett fult namn kanske man kallas något annat men likväl så är det namnet man är döpt till som ropas upp vid skolstart, står på körkort etc. Är man inte nöjd, låter man byta namn. Det är inte likgiltigt vad man heter.