Det var 18 år sen sist. När Zäta sätter 4-0 på Nyköping 17:22 in i tredje perioden är löpsedlarna redan utdelade. När ”Simply the best” dånar efter målet och Hasse Nordin brölar ”Elitserien, Eeeeeliiitserien!” på slutsignalen har vågen rullat halva sista perioden. När vi springer in på isen (man gjorde så på den tiden ungdomar), då var vi bäst. I pausen mellan första och andra var jag på muggen i entrén, ja den fanns då (den bredvid där bilbolaget bilen stått i vinter), en man som då är i den ålder jag själv är nu sänkte tre såna småflaskor med jäger. Hans polare säger åt honom att ”Fan nu räcker det, du ska ju stå upp två perioder till”
Han tittar upp, händerna skakar, blicken stirrig, han tittar på sin kompis. ”Jag är så jävla nervös bara!” Jag minns de sista han sa, han sänkte rösten och med sprucken stämma sa han till sin vän: ”Säg att vi tar det, snälla säg att vi tar det.” Hans kompis säger lugnt: ”Jag har aldrig varit mer säker på något i hela mitt liv.” Sen går dom. Sen står vi förmodligen på samma is och kramar Lind, Casselståhl, Matthiasson, Zäta m.fl. Minnen.
Jag är definitivt jägerkillen idag. Kan nån lugna mä!
· 
