297: Leksand är ett kapitel för sig. Modo likaså. Klubbar som är alldeles för nervösa och otåliga för att orka vänta på något som kaaanske kommer längre fram. Rimligt, i någon mån. Har man stor kostym så måste man blidka de som bekostar den kostymen genom att visa att man är på gång, sen verkar det som sagt fungera med varierad lycka.
Vi har dock ett lite annat läge och det är fan omöjligt att riktigt begripa vilket läge det egentligen är. Det känns lite som att vissa spelare nästan bara kan spela i Timrå, ungefär som Robert Carlsson kändes en gång i tiden. Hur hade han sett ut i en Djurgårdströja? Noll skridskoåkning, noll klubbteknik, inget skott. Ingenting. Bara vedervärdig att ha att göra med. Drev motståndarbackarna till vansinne. Minns inte om det var han själv eller någon annan som berättat att han hade bemött ett riktigt grovt trashtalk med att bara svara "förlåt, mitt namn är plåt" och sen åkt iväg. Den motståndarback som precis dragit av en salva könsord samtidigt som han grävt in Robbans ansikte i sin handske måste ha tyckt att det var ett riktigt psykfall. En sån spelare hade vi i förstakedjan i flera säsonger, han gjorde 17 mål sin första ES-säsong. Sjukt är det, men det visar lite på hur man trots allt kan skapa åtminstone relativ framgång på sitt egna vis, med rätt byggstenar.
Så länge vi fortsätter att vara det lag vi vuxit fram till att bli den här säsongen så kommer vi nå ännu större framgång tids nog, vi har nyss klarat av det svåraste sportsliga hindret i klubbens historia. Kontentan är att vi är i ett läge nu som är väldigt jämförbart med det läge vi var i 2000, med en grupp spelare som Nubben känner väldigt bra. De spelare han verkar ha ett alldeles speciellt starkt band till tror jag att han kommer behålla länge till, oavsett om vi sitter här och pratar om knähundar och att vissa spelare är mjuka. Dahlén berättade själv i Hockeypuls fredagssändning efter matchen hur viktigt det var för honom att komma upp i a-laget och att en sån som Boyce tog hand om honom, samma Boyce som när han kom upp säkert blev väl omhändertagen av Per Hallin. Pelle Hallin som säkert blev väl omhändertagen av exempelvis Robert Carlsson, eller Styf, eller någon annan som aldrig kom att spela i NHL eller lyfta miljoner i KHL. Men så länge man har de spelarna så kan man skapa Dahlénare och Elias Petterssons längs med vägen, topptalanger som får enormt starka band till klubben sen. Oerhört viktigt.
Knylan: din anekdot bekräftar lite det man alltid trott om Robban Carlsson bara genom att se honom på tv, haha! Sen kunde han ju göra riktigt vassa grejer också, minns när han får ett frilägespass i mittzon och kastar sig raklång för att nå pucken med klubban, sen kliver han upp, åker sig fri och drar målvakten. Ser likheter mellan honom och Gallo, karaktärsspelare behöver vi men samtidigt står vi inför ett läge där vi kommer att tappa vår enda riktiga målgörare, vi kommer att behöva värva spets.
Sen om man läser ST’s intervju med nubben och Freddan så hymlar man ju inte om att eventuella värvningar måste gå att jobba med, det måste va rätt karaktärer. Jag undrar just vad Lander kostar att lösa från kontraktet i Ryssland? Någon Corso hoppas jag vi slipper se men frågan är om det finns så många inhemska eller ”försvenskade” klasslirare att få tag på.
Knylan: Glömmer aldrig slutspelet mot LHC när Robban drev Norrena till vansinne vilket till slut fick honom att gråta ut i media om "Den där jävla neanderthalaren Robert Carlsson"
· · 
screenshot20241219-1208212.png
Vi har dock ett lite annat läge och det är fan omöjligt att riktigt begripa vilket läge det egentligen är. Det känns lite som att vissa spelare nästan bara kan spela i Timrå, ungefär som Robert Carlsson kändes en gång i tiden. Hur hade han sett ut i en Djurgårdströja? Noll skridskoåkning, noll klubbteknik, inget skott. Ingenting. Bara vedervärdig att ha att göra med. Drev motståndarbackarna till vansinne. Minns inte om det var han själv eller någon annan som berättat att han hade bemött ett riktigt grovt trashtalk med att bara svara "förlåt, mitt namn är plåt" och sen åkt iväg. Den motståndarback som precis dragit av en salva könsord samtidigt som han grävt in Robbans ansikte i sin handske måste ha tyckt att det var ett riktigt psykfall. En sån spelare hade vi i förstakedjan i flera säsonger, han gjorde 17 mål sin första ES-säsong. Sjukt är det, men det visar lite på hur man trots allt kan skapa åtminstone relativ framgång på sitt egna vis, med rätt byggstenar.
Så länge vi fortsätter att vara det lag vi vuxit fram till att bli den här säsongen så kommer vi nå ännu större framgång tids nog, vi har nyss klarat av det svåraste sportsliga hindret i klubbens historia. Kontentan är att vi är i ett läge nu som är väldigt jämförbart med det läge vi var i 2000, med en grupp spelare som Nubben känner väldigt bra. De spelare han verkar ha ett alldeles speciellt starkt band till tror jag att han kommer behålla länge till, oavsett om vi sitter här och pratar om knähundar och att vissa spelare är mjuka. Dahlén berättade själv i Hockeypuls fredagssändning efter matchen hur viktigt det var för honom att komma upp i a-laget och att en sån som Boyce tog hand om honom, samma Boyce som när han kom upp säkert blev väl omhändertagen av Per Hallin. Pelle Hallin som säkert blev väl omhändertagen av exempelvis Robert Carlsson, eller Styf, eller någon annan som aldrig kom att spela i NHL eller lyfta miljoner i KHL. Men så länge man har de spelarna så kan man skapa Dahlénare och Elias Petterssons längs med vägen, topptalanger som får enormt starka band till klubben sen. Oerhört viktigt.