Tikkare: Vi har ingen Jonte D, om man då utgår ifrån att det är en spelare vi vet är för bra för den nivå vi befinner oss på men som trots det väljer att stanna. Däremot har vi spelare (i huvudsak Hållander och Olofsson) som utomstående bedömare anser vara så pass lovande att de i sin tur bör vara alldeles för bra för den nivå vi befinner oss på väldigt snart. Kanske redan tills nästa säsong.
Det lät likadant inför Dahléns första a-säsong, "vem ska göra poängen nu" när vi tappat Emil Pettersson, Andreé Hult, Ludvig Nilsson och Johan Persson. Underifrån kom då Dahlén och Elias Pettersson. Dessa två hade då ingen seniorerfarenhet övht, Hållander och Olofsson har redan gjort en säsong och dessutom varit högst tongivande (Olofsson gjorde åtta GWG förra sässen, varav tre(!) i kvalet vilket Montén pratar om i länken också).
Det är naturligtvis lättare att fokusera på de spelare vi tappat och att mäta deras siffror mot de spelare vi nu har till förfogande, men precis som varje år ritas landskapet om. Spelare får nya roller och jag säger inte att vi ska sätta jättestor tilltro till Olofsson och Hållander, men dessa två är högpotenta vapen som det högst sannolikt kommer snackas en hel del om. Olofsson kan mycket väl vara vår förstecenter en bit in på hösten, som 18-åring. Det som kittlar extra är att detta inte ens behöver vara ett underbetyg till övriga.
Jag önskar att jag hade någon kontenta att komma med, det har jag inte. Den här säsongen kan gå hur som helst. När vi satt här för ett år sedan så strösslades det inte direkt med topptips, vi hade tappat i stort sett all form av klass uppåt i systemet. Jag såg en strimma av hopp i att vi äntligen styrt upp en riktig målvaktsduo där även andrekeepern kändes på allvar, vilket också blev utfallet. Utöver det värvades i huvudsak spelare som kom från en högre nivå men som suktade efter större förtroende. Den uppgivna känslan och likgiltigheten som infann sig efter debaclet i Meca förra våren (det kändes ärligt talat som att vi bränt vår chans och att vår verklighet skulle komma att bli ett mittenlag i HA för lång tid framöver, med stadigt vikande intresse som följd) började så smått övergå i nyfikenhet på vad detta skulle kunna bli. Det var helt otänkbart under våren när Freddan presenterades som första förstärkning, då såg jag den gråaste säsongen någonsin i horisonten.
I min värld så är vi fortfarande inne i någon form av zon just nu, den där typen av zon som spelare beskriver när det mesta går rätt. Fullständig balans i det mesta, helt enkelt. Förra årets framgång skapades mycket bakifrån, vi väljer återigen att ha kyla på målvaktssidan och får till slut den vi vill ha, Svedberg. Precis innan Brynäs får skada på Eriksson, de hade nog budat ut oss fullständigt om det hade skett bara några dagar innan. Jag tror att det mesta kommer ur att jag inte känner den minsta oro eller stress, det känns som att man från den sportsliga sidan inom klubben vet exakt vad man sysslar med och att man kan göra det i lugn och ro. Självförtroendet är varesig lågt eller på topp, det ligger på en sund nivå bara.
Knylan: Du orkar skriva det där långa, välskrivna inlägget som ganska på pricken sätter ord på mina tankar. Tack, då slipper jag. Instämmer till fullo i det du skriver 👏
· · 
· 
Det lät likadant inför Dahléns första a-säsong, "vem ska göra poängen nu" när vi tappat Emil Pettersson, Andreé Hult, Ludvig Nilsson och Johan Persson. Underifrån kom då Dahlén och Elias Pettersson. Dessa två hade då ingen seniorerfarenhet övht, Hållander och Olofsson har redan gjort en säsong och dessutom varit högst tongivande (Olofsson gjorde åtta GWG förra sässen, varav tre(!) i kvalet vilket Montén pratar om i länken också).
Det är naturligtvis lättare att fokusera på de spelare vi tappat och att mäta deras siffror mot de spelare vi nu har till förfogande, men precis som varje år ritas landskapet om. Spelare får nya roller och jag säger inte att vi ska sätta jättestor tilltro till Olofsson och Hållander, men dessa två är högpotenta vapen som det högst sannolikt kommer snackas en hel del om. Olofsson kan mycket väl vara vår förstecenter en bit in på hösten, som 18-åring. Det som kittlar extra är att detta inte ens behöver vara ett underbetyg till övriga.
Jag önskar att jag hade någon kontenta att komma med, det har jag inte. Den här säsongen kan gå hur som helst. När vi satt här för ett år sedan så strösslades det inte direkt med topptips, vi hade tappat i stort sett all form av klass uppåt i systemet. Jag såg en strimma av hopp i att vi äntligen styrt upp en riktig målvaktsduo där även andrekeepern kändes på allvar, vilket också blev utfallet. Utöver det värvades i huvudsak spelare som kom från en högre nivå men som suktade efter större förtroende. Den uppgivna känslan och likgiltigheten som infann sig efter debaclet i Meca förra våren (det kändes ärligt talat som att vi bränt vår chans och att vår verklighet skulle komma att bli ett mittenlag i HA för lång tid framöver, med stadigt vikande intresse som följd) började så smått övergå i nyfikenhet på vad detta skulle kunna bli. Det var helt otänkbart under våren när Freddan presenterades som första förstärkning, då såg jag den gråaste säsongen någonsin i horisonten.
I min värld så är vi fortfarande inne i någon form av zon just nu, den där typen av zon som spelare beskriver när det mesta går rätt. Fullständig balans i det mesta, helt enkelt. Förra årets framgång skapades mycket bakifrån, vi väljer återigen att ha kyla på målvaktssidan och får till slut den vi vill ha, Svedberg. Precis innan Brynäs får skada på Eriksson, de hade nog budat ut oss fullständigt om det hade skett bara några dagar innan. Jag tror att det mesta kommer ur att jag inte känner den minsta oro eller stress, det känns som att man från den sportsliga sidan inom klubben vet exakt vad man sysslar med och att man kan göra det i lugn och ro. Självförtroendet är varesig lågt eller på topp, det ligger på en sund nivå bara.
Famous last words, som man brukar säga.