Propagandus: ”Det var inte SHL, Hockeyallsvenskan eller Hockeyettan som var och en för sig byggde det här fantastiska lilla hockeylandet – det var alla, tillsammans. Det var ett öppet, fritt och levande seriesystem där – hör och häpna – bästa laget avancerade en division oavsett hur många sittplatser de hade i arenan”.
Dessa rader skrev Marcus Leifby i en debattkrönika.
Jag är en gammal jävel som gillat hockey sedan 70-talet och varit ganska hängiven TIK-supporter sedan slutet av 80-talet.
Jag bär ofta kavaj, till och med slips på jobbet.
Men på hockey har jag nästan jämt hållit mig till supporterkulturen och ståplats. Åkt på organiserade, och ännu oftare på mer eller mindre oorganiserade, bortaresor för att agera stöd åt våra olika spelare och ledare genom åren.
Min lön har varit passionen och glädjen när våra spelare och ledare insett att vi faktiskt varit skillnad eller betytt något.
Segrar och sorg. Olika divisioner. Snöstorm och solsken. Livet ger och tar. Hockey.
Men jag har också suttit med på ett hörn i en elitserieklubbs styrelse (Timrå IK:s) och sett hur vissa ”slipskillar” fått någon form av hybris och mer eller mindre sett ner på ”ståplats”. Dom är nu borta och glömda. Men vi på ståplats finns alltid kvar. Det är där som själen finns!
Själen finns också i drömmen hos ishockeylag i lägre serier. Viljan att vinna! Visa vart skåpet ska stå. Underdogens möjlighet! Den svenska hockeymodellen bygger också på att killar (en och annan tjej) som kombinerat hockeyträning och spontanat med klubba, boll, puck och på gator, garageuppfarter, sjöisar och uterinkar tagit hela vägen till stjärnstatus i NHL!
Jag läser om NHL-spelare som kommer hem till SHL och berättar om den underbara stämningen här i våra hallar och arenor...
För helvete! Fatta!
Det är detta som är själen! Det är där passion och äkthet föds! Det är ishockeyns blodomlopp! Det är ståplats som är den ”sjätte liraren”. Det är på riktigt och inte bara falskt och påmålat som något jäkla nöjesfält.
Vakna SHL! NI GRÄVER EN GRAVKAMMARE! Måhända med en grävskopa av guld.
Smokey: det blir så då det är Stockholms idioter som styr. Dom tror att allt handlar om storstan.! Och lite så är det generellt i hela samhället! Kapitalet styr, skit i demokratin! A la USA. Fy fan.
Smokey: Men allt det du pratar om finns ju kvar, ståplatsen, drömen om att gå upp osv även om det numera ställs krav på arenor och ekonomi. Timrå har gått upp och Modo har trillat ut osv. Vakna och njut av hockeyn istället för att gå runt och fokusera på det negativa. Jag menar visst kunde Väsby gå upp en gång i tiden men ärligt, var det ens lönt?
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
· 
Det var ett öppet, fritt och levande seriesystem där – hör och häpna – bästa laget avancerade en division oavsett hur många sittplatser de hade i arenan”.
Dessa rader skrev Marcus Leifby i en debattkrönika.
Jag är en gammal jävel som gillat hockey sedan 70-talet och varit ganska hängiven TIK-supporter sedan slutet av 80-talet.
Jag bär ofta kavaj, till och med slips på jobbet.
Men på hockey har jag nästan jämt hållit mig till supporterkulturen och ståplats. Åkt på organiserade, och ännu oftare på mer eller mindre oorganiserade, bortaresor för att agera stöd åt våra olika spelare och ledare genom åren.
Min lön har varit passionen och glädjen när våra spelare och ledare insett att vi faktiskt varit skillnad eller betytt något.
Segrar och sorg. Olika divisioner. Snöstorm och solsken. Livet ger och tar. Hockey.
Men jag har också suttit med på ett hörn i en elitserieklubbs styrelse (Timrå IK:s) och sett hur vissa ”slipskillar” fått någon form av hybris och mer eller mindre sett ner på ”ståplats”. Dom är nu borta och glömda. Men vi på ståplats finns alltid kvar. Det är där som själen finns!
Själen finns också i drömmen hos ishockeylag i lägre serier. Viljan att vinna! Visa vart skåpet ska stå. Underdogens möjlighet! Den svenska hockeymodellen bygger också på att killar (en och annan tjej) som kombinerat hockeyträning och spontanat med klubba, boll, puck och på gator, garageuppfarter, sjöisar och uterinkar tagit hela vägen till stjärnstatus i NHL!
Jag läser om NHL-spelare som kommer hem till SHL och berättar om den underbara stämningen här i våra hallar och arenor...
För helvete! Fatta!
Det är detta som är själen! Det är där passion och äkthet föds! Det är ishockeyns blodomlopp! Det är ståplats som är den ”sjätte liraren”. Det är på riktigt och inte bara falskt och påmålat som något jäkla nöjesfält.
Vakna SHL! NI GRÄVER EN GRAVKAMMARE! Måhända med en grävskopa av guld.
Tänk om. Tänk rätt.