Hopp i helvete! Det var en käftsmäll man inte riktigt såg komma. Det gör ont ända in i hjärteroten att se sitt lag lägga sig platt med blottad hals utan att ens kämpa emot. Nu är det tufft att rakryggat gå in i fikarummet med Timrå-muggen. Visserligen spelar Lakers som en påse nötter för tillfället men har tillräckligt hög grundkapacitet för att slippa kölhalningar likt den vi åkte på ikväll.
Det enda positiva ikväll är att vi sluppit hänga ut enskilda spelare. Idag var i princip hela laget dvärgar, handväskor, fripassagerare eller vad man nu vill kalla det. Men, och det är ett stort jävla men. Lik förbannat så älskar jag klubben Timrå IK.
Jag, liksom ni andra här inne hejar inte på spelare. Jag håller inte på Svedberg, Larsson eller ens på Wedin. Jag håller på Timrå IK. Spelare är i dagens elitidrott en handelsvara där dom rika nyper guldäggen. Dom mindre bemedlade får värpa egna eller putsa upp sekunda varor. Det är så det är, vare sig vi gillar det eller inte. Elitidrottsklubbar är idag företag som sköts efter bästa förmåga. Men trots att vi inte har mycket till övers varken för vd:n eller ekonomichefen finns det nåt som gör oss stolta som fjällskivlingar när det går bra och ledsna som övergivna småbarn när det dåligt. Kärleken till klubben och klubbmärket.
Så oavsett vilka som spelar i Timrå IK kommer vi älska, utse hackisar, överraskas av, förtvivlas över. En absolut fullmatad kostcirkel av känslor som tillhör supporterskapet. Uppgivenheten vi känner just nu är en del av den paletten. Redan om någon dag har färgskalan ändrats för många av oss. Så smått börjar vi räta på ryggarna och revanschlusten börjar bubbla i huvudet.
För inte fan kan vi vika ner oss. Då är vi ju inte ett uns bättre än spelarna som solkade ner vårt klubbmärke i går kväll. Eller?
· 
Det gör ont ända in i hjärteroten att se sitt lag lägga sig platt med blottad hals utan att ens kämpa emot. Nu är det tufft att rakryggat gå in i fikarummet med Timrå-muggen. Visserligen spelar Lakers som en påse nötter för tillfället men har tillräckligt hög grundkapacitet för att slippa kölhalningar likt den vi åkte på ikväll.
Det enda positiva ikväll är att vi sluppit hänga ut enskilda spelare. Idag var i princip hela laget dvärgar, handväskor, fripassagerare eller vad man nu vill kalla det. Men, och det är ett stort jävla men.
Lik förbannat så älskar jag klubben Timrå IK.
Jag, liksom ni andra här inne hejar inte på spelare. Jag håller inte på Svedberg, Larsson eller ens på Wedin. Jag håller på Timrå IK.
Spelare är i dagens elitidrott en handelsvara där dom rika nyper guldäggen. Dom mindre bemedlade får värpa egna eller putsa upp sekunda varor. Det är så det är, vare sig vi gillar det eller inte. Elitidrottsklubbar är idag företag som sköts efter bästa förmåga.
Men trots att vi inte har mycket till övers varken för vd:n eller ekonomichefen finns det nåt som gör oss stolta som fjällskivlingar när det går bra och ledsna som övergivna småbarn när det dåligt. Kärleken till klubben och klubbmärket.
Så oavsett vilka som spelar i Timrå IK kommer vi älska, utse hackisar, överraskas av, förtvivlas över. En absolut fullmatad kostcirkel av känslor som tillhör supporterskapet.
Uppgivenheten vi känner just nu är en del av den paletten. Redan om någon dag har färgskalan ändrats för många av oss. Så smått börjar vi räta på ryggarna och revanschlusten börjar bubbla i huvudet.
För inte fan kan vi vika ner oss. Då är vi ju inte ett uns bättre än spelarna som solkade ner vårt klubbmärke i går kväll.
Eller?