dr Dängroth: Publiken i Ö-vik är nog tyvärr värda detta bottenbetyg. Varför kan jag inte begripa. Man har en LÅNG hockeytradition och en vana att jämt kriga långt framme i slutspelet. Som åskådare tycker jag att man borde brinna otroligt mycket för sitt lag. Men så är inte alls fallet, så här tycker jag:
§1. Sveriges mest enögda publik! Visst, Timråpubliken (och andra) buar oxå ut domare som man tycker är kassa och spelare som fular sig, men i fallet Örnsköldsvik är det faktiskt extremt. Och detta fenomen vet jag att Ö-viksborna blivit beskyllda för tidigare. Ingenting, inte den minsta fördel är tillåtet för bortalaget i Kempehallen. Man måste väl för sjutton kunna läsa en situation, svälja stoltheten och faktiskt inse att "Jo, det var nog iaf utvisning", trots att det är en hemmaspelare som blir utvisad...
§2. Stämningen är = ÖKEN! BARA vid hemmamål och ibland (!) när det spelas klappvänlig musik, orkar publiken med att iaf engagera sig i att klappa händerna. (Vilken uppoffring...) Den MINIMALA klacken bidrar med lite ljud ibland men det är rätt sällsynt.
Vad väntar publiken på då? Gamla tider (1979- guldåret, 1999 - året Brynäs STAL guldet...), bättre tider (kommer Foppa hem, Näslund...), tider som kanske aldrig kommer eller vaddå?
Måste iaf säga att det är enormt tacksamt att komma som bortaklack till Kempis, man är ALLTID garanterade att både höras och synas mest. All cred till MoDo-publiken för att ni GER oss det nöjet...
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
§1. Sveriges mest enögda publik!
Visst, Timråpubliken (och andra) buar oxå ut domare som man tycker är kassa och spelare som fular sig, men i fallet Örnsköldsvik är det faktiskt extremt. Och detta fenomen vet jag att Ö-viksborna blivit beskyllda för tidigare.
Ingenting, inte den minsta fördel är tillåtet för bortalaget i Kempehallen. Man måste väl för sjutton kunna läsa en situation, svälja stoltheten och faktiskt inse att "Jo, det var nog iaf utvisning", trots att det är en hemmaspelare som blir utvisad...
§2. Stämningen är = ÖKEN!
BARA vid hemmamål och ibland (!) när det spelas klappvänlig musik, orkar publiken med att iaf engagera sig i att klappa händerna. (Vilken uppoffring...) Den MINIMALA klacken bidrar med lite ljud ibland men det är rätt sällsynt.
Vad väntar publiken på då? Gamla tider (1979- guldåret, 1999 - året Brynäs STAL guldet...), bättre tider (kommer Foppa hem, Näslund...), tider som kanske aldrig kommer eller vaddå?
Måste iaf säga att det är enormt tacksamt att komma som bortaklack till Kempis, man är ALLTID garanterade att både höras och synas mest. All cred till MoDo-publiken för att ni GER oss det nöjet...