Vaknat 100 ggr i natt, kallsvettig och halvpanisk. Fy faen. Hade fantasier om att jobba fram till lunch, men det får bli heldagsledigt. Kommer ändå inte kunna göra något som kräver någon form av fokuserad tankeverksamhet.
Det här kan bli hur plågsamt som helst. 40 mil med dödsskräck, ett par timmars match som med största sannolikhet är en enda lång pina (sudden! Finns det hjärtstartare?), och klar risk för 40 mils nattlig hemfärd fylld av ångestfylld uppgivenhet. Vad håller man på med?
Tur då att man har dottern som resesällskap. Även om hon är nästan lika nervös som jag är hennes pepp ännu större. Andra matchen i Mekka för hennes del (den första var tredje allsvenska finalen mot Leksand i fjol), och hon ser bara möjligheter. "Om alla hejar och pushar laget allt dom orkar så vinner vi!". Så ok då - låt oss börja där. Jag är till 99% övertygad om att matchen kommer att sluta med en tv-puckshög av oskarshamnare, men...fuck it. Det ska spelas om det. Och jag tänker uppleva det. Inte under soffan i fosterställning med kuddar framför ansiktet, utan på plats. Inga filter. Inga nubben-vandringar i kulvertar eller på parkeringen. På plats. Mitt i.
Så, kamrater. Låt oss göra det enda vi kan. Sätta vårt hopp till de rödvita krigare som är Timrå IK anno april 2019. Iklädda vårt lags färger må vi sjunga, skrika, peppa, stötta, hoppas, tro, brinna. Kanske kan vi lyckas pressa ur den där extra, lilla procenten ur spelarna som blir exakt den tunga på vågen som krävs. Och om inte - låt oss gå under med sång.
· 
