Timrå IK

När jag var liten spelade vi "bandy" på gatan varje dag på sommaren, på vintern spelade vi hockey på någon spolad grusplan tills våra små fötter var så sönderfrusna att vi grät när vi kom hem. Vi spelade tills alla puckar var borta, tills de var försvunna långt in i någon snödriva och inte skulle tina fram förrän till våren. Då letade vi reda på dem och nästa vinter körde vi igen. Det gjorde vi tills våra små fötter inte var små längre, fötterna blev större och istället för att spela varje kväll så gick våra fötter tillsammans till "Ladan". Ibland gick vi därifrån i eufori, skrattandes, "såg ni när...." Ibland gick vi därifrån i sorg "hur fan kan...."

Våra klubbor var för långa, för hårda, hade sedan länge slitits ut. Ibland var någon större med, någon som kunde skjuta slagskott, högt. Då aktade vi oss. Ibland kom många större och ville sätta oss på plats, då aktade vi oss men vi slutade inte spela. I våra hjärnor var vi inte sju frusna barn i bävernylonoveraller med blöta vantar. I våra hjärnor var vi någon annan. I våra hjärnor var vi de hjältar vi såg på TV innan vi inte hade kanalerna längre. I våra hjärnor var det alltid final. I våra hjärnor var det alltid en sekund kvar av matchen när vi avgjorde finalen, och publiken skrek våra namn så det ekade i en evighet.

Ikväll går våra stora fötter till "Ladan" igen. Ikväll är vi äldre än de hjältar som får göra något som vi bara fick drömma om. Ikväll ska vi titta på de som en gång också var frusna barn med för stora klubbor som drömde om att få spela matcher som just den här. Ikväll kommer någon som en gång kom hem gråtandes med fötter så kalla att de aldrig riktig blev desamma igen att få höra sitt namn skrikas om och om igen. Ikväll kommer några att få uppleva det vi andra bara fick drömma om.

Men vi kommer att vara där, för vi är alltid där, för det valet gjorde vi när våra fötter blivit för stora.