JonteD: i jämförelse med PTSD är mina bekymmer förhållandevis små skulle jag gissa. Psykisk ohälsa överhuvudtaget är något fruktansvärt som vi som människor förstår oss på alldeles för dåligt. Det värsta är att man sällan blir tagen på allvar, man får ofta höra "ibland får man bara ta och bita ihop" eller något liknande. Lätt att säga sånt då dom inte ser mig liggandes kallsvettig på toagolvet med ångest så jag knappt kan andas skrikande efter min sambo att hon måste sitta där med mig för jag är inte säker på om jag kan hålla mig vid medvetande.
Nu har jag inte mått så på väldigt länge dock och kan sköta ett jobb utan några större problem, men oron över att det ska komma tillbaka ligger alltid där och ruvar.
Öndulat: Psykisk ohälsa är ett riktigt otrevligt elände som tycks blir mer och mer vardag. Trots det är det tragiskt nog inte många arbetsplatser som verkar ta det på allvar. Lyckades själv braka in i en vägg för snart 5 år sen. Jag hade dock tur och mådde relativt bra redan efter ett halvår, mycket tack vare jobbyte och en fjällvandring när jag fick komma bort från allt elände och använda kroppen men vila hjärnan. Men jag minns tydligt än idag hur chefen mot i slutet av den första veckan jag var tillbaka på jobbet uttryckte hur jag var tvungen att börja göra riktigt jobb igen, som om jag bara drivit runt och gjort ingenting den veckan.
Nej, det känns som om det vore på sin plats att arbetsplatser om omvärld tar psykisk ohälsa på allvar och GÖR något åt det, inte bara prat. Det gäller såklart även ADD/ADHD, stress och liknande.
· 
Nu har jag inte mått så på väldigt länge dock och kan sköta ett jobb utan några större problem, men oron över att det ska komma tillbaka ligger alltid där och ruvar.