Timrå IK

RasmusVS: nja...varför då? Säsongen Timrå gick upp gjorde man det inte för att man vann var 3e match med 7-1, eller gick segrande ur shoot-out-matcher där det stog 6-5 när krutröken lagt sig.

Jag ser fler glädjande tecken just nu.
1: spelet 5-5 börjar äntligen fungera. Vi ligger fortfarande på minus totalt sett i denna spelform, men vi klättrar. Det ser fortfarande sisådär ut totalt, men nog fan börjar det det så sakteliga ta sig. Inte minst...
2: defensiven börjar "sätta sig". Saliga äro de saktmodiga osv, men plötsligt händer det. Kanske. Det är fortfarande svajigt, och problemen i uppspelsfasen gör att det blir onödigt mycket tid spenderad i egen zon, men: de senaste matcherna inger hopp.
3: vi börjar få till ett lagspel. Timrå ska inte vara en leading-line och utfyllnad, utan en homogen hockeymaskin. Alla femmor ska in och bara köra. De första 10-12 omgångarna hade vi två saker som fungerade: förstafemman och PP. Visserligen fungerade dom så bra att man i princip vann varenda matchjävel, men: det är ingenting som i långa loppet kommer ta oss till vare sig en allsvensk final eller ett real-deal-kvalspel. Älskar verkligen att Madsen har blivit en härförare för sin kedja, och att en sån som Zeb kommer in från sub-leading-six och bara dominerar dojon. Det är därför ingen nackdel att...
4: fler tar plats. Firma Lundin/Dahlén har haft tämligen perifera roller efter uppehållet. Något som inte är bra i det långa loppet (vi kommer aldrig att kunna utmana på allvar om inte dessa herrar har impact i majoriteten av sina byten), men på kortare sikt - och efter den inledningen dom/laget hade - är det kanske enbart positivt. Tar dom och laget det på rätt sätt så...
5: minskar pressen på enskilda stjärnor. Dahlén framförallt måste få lite lugn och ro. Det syns tydligt på isen att han inte är i närheten av sina 100%. Explosiviteten i åkningen och det allmänna agerandet saknas. Låt oss ge honom tid att återuppfinna sig själv. Hitta den spelare han vill och kan vara. Att ständigt kastas in på isen när det tekas på rätt sida röd har nog inte varit den rätta medicinen. Låt honom ta ett litet steg tillbaka. Det finns andra som kan ta ansvar.
6: vi hänger med jävligt bra i tabellen trots knackigt spel. Det är rätt sjukt egentligen. Timrå snittar mer än 2 poäng/match, men ligger "bara" fyra. Eller, om man vänder på det: Modo går fram som en ångvält och vinner 12 raka matcher, men ligger efter 20 omgångar ändå bara 3 poäng före Timrå. Ska bli väldigt intressant att se hur poängfördelningen för de 4 topplagen blir de nästkommande 10 omgångarna. Vore nästan vansinnigt om det bara fortsatte i det här tempot.
7: men låt för all del Löven och Modo fortsätta imponera och stå i strålkastarljuset. Att ligga och tugga strax bakom, gneta sig till oglamorösa treor i form av 2-1:or mot Tingsryd på bortaplan, och stadigt se små detaljer börja kugga i känns som ett ultimat drömscenario. För:
8: vi är i andra halvan av fuckin november. Inga allsvenska finaler eller kvalspel kommer att utspelas med nuvarande form eller förutsättningar. Allt handlar om utveckling. Vi har ett ungt och till största delen nytt lag, och vi måste för andra året i rad försöka acklimatisera oss. Det tar tid. Och det visste vi. Målsättningen har varit "topp 5", mantrat har varit "bäst efter jul". Vi behöver...
9: tålamod. Något som är förbannat svårt när man ser laget lalla till det mot Karlskrona hemma, eller helt onödigt ge AIK en 3-0 ledning efter en period på Hovet. Men: vi bör sitta liiite jävla chill i båten. Igen: över 2 poäng i snitt/match efter 20 omgångar. Med ett spel som i det stora hela knackar. Och i jämförelse med vår degraderingskollega som ligger och snörvlar i botten på tabellen och sparkar/värvar allt som rör sig. Hockeylivet ä r trots allt rätt så...
10: jävla gött just nu. Det vi likt strykrädda, förnedrade hundar då och då sa förra säsongen: "hellre vinna i allsvenskan än att åka runt och få dyngspö i SHL" är fanimej inte bara trams. Det ä r jävligt kul att gå bra i allsvenskan. Det är lite sunkigare, mindre struktur, lägre kvalitet, valiumknaprande kameramän, flängigt, fladdrigt...och egentligen ganska så jävla underbart. Mindre plastångest och skitnödighet. Tävling på rättvisare villkor. Gemensamma drömmar om något annat, något bättre. Vetskapen om att precis allt-jävla-allt k a n hända i slutet av säsongen, om hockeygudarna, felstudsarna och nerverna spelar rätt lag i händerna.

Så: låt oss inte jämföra oss med töntlag som Modo, eller nyrika snajdare som Löven. Vi gör vårt, och vi gör det faktiskt riktigt jävla bra. Låt oss fortsätta ligga på 20% mindre gjorda mål, så länge defensiven fortsätter att täppas till. Ge dom hårdjobbande slithästarna större manegeutrymme, och låt l a g e t växa.
Och: låt oss stötta, svettas, lida och glädjas med pöjkera. Dom är rödvita, och dom bär upp färgerna jävligt bra.

Långt kvar, men...det k a n gå!